Det som sker när jag gör mig illa på något vis på jobbet så brukar jag bara strunta i det och fortsätta jobba, allt för att inte fokusera på smärtan. Ett vanligt exempel är om jag går in i något med tån, istället för att stanna upp, muttra och känna efter så bara går jag vidare, går fortare och tar hårdare steg, då vet jag att smärtan snart är borta. (Jag tvingar mig själv att inte känna.) Ibland, som idag så fungerar det inte med försöka fly smärtan, då måste jag bara härda den.

En stor tung rulle med platssäckar (i vart fall 10kg) ramlade ner på en av mina fingrar, så det blev tryckt mot en vass kant på en hylla. Min första tanke var: jävlar, det gör skitont, men jag bara måste försöka jobba vidare så kommer jag inte känna smärtan. Under tiden den tanken passerat i mitt huvud har redan min hand blivit full av blod. FAAN, nu kommer då alltså min största rädsla, att känna efter.. Jag såg på fingret och hela rummet började snurra. Spola kallt vatten, få en ispåse av Per Arne, nästan börja grina, tro jag ska dö, massa frågor vad som händer och jag i vild panik som bara måste ut och andas. Ute på varemottagningen sitter världens bäste Silje, som fick offra sig att ta hand om en förmodligen likblek Hanna. Tur var det, hade jag suttit där i min ensamhet och fått fundera lite till över hur djupt såret hade gått hade jag nog svimmat.

Under denna tid på 15 minuter fick jag tid till att fundera över hur jag tänker när kroppen varnar mig. Jag känner inte riktigt mig själv så bra och kan inte avgöra om det jag känner är på riktigt eller om jag inbillar mig att det är värre än vad det är. Jag måste således välja om jag ska ha ont eller inte ont. Jag måste välja om jag ska våga känna efter. Jag vet att jag gör fel val nu, men jag kan verkligen inte känna efter, jag bara måste köra på.