Det är en ständig kamp tycker jag.. Jag hatar att leva i "nuet".. Jag hatar att inte veta vad som kommer hända och hur mitt liv ser ut om en månad. Jag vill ha ett stabilt liv med ett fast jobb och ett fint hus. Det ser ganska så långt borta ut för stunden och det spelar ingen roll att det ska vara så här i början av livet efter skolan, jag vill inte ha det så.

Den här situationen gör att jag blir bitter och tappar orken helt.

Jag har försökt att se på situationen på olika sätt. Till en början har jag sett ovetskapen som en möjlighet till massor av saker i framtiden, jag kan forma livet hur jag vill och är inte inrutad i ett mönster som jag ständigt måste följa. Det har dock gjort mig nervös, hur ska jag kunna veta vad jag vill göra? Hur ska jag kunna veta vad jag vill jobba med? Man blir satt i massor av tankar när man gör så här..

Nummer två är att bara blunda och verkligen vara här just nu och fortsätta att vara precis som jag är just nu. För det första vet jag inte hur jag ska ta mig vidare då? För det andra så vill jag ju inte ha det så? Jag vill ju ha någon form av kontroll över mitt liv, jag vill utvecklas och hitta något jag brinner för..

Samma sak mer personer runt om. Tassa på tå? Vad är det för stil och hur ska det fungera i längden. Funderingar om an gör rätt och fel? Kan inte en relation fungera utan en massa krav och funderingar? Jag måste ta tag i det här ganska snart känner jag.