Att jämt och ständigt slitas mellan min egen vilja och mitt eget bästa är något jag tampas så otroligt med, jag försöker ofta ta hänsyn till vad jag själv klarar av, men min vilja är många gånger så mycket starkare. Jag har aldrig sett det så, men personer i min omgivning ser mig som en mycket envis människa, min vilja går i regel alltid igenom. I en närmare eftertanke är det faktiskt jobbigt att erkänna att så är nog faktiskt fallet, -jag är en envis jävel. 

 

Hjälp mig då att förstå och lösa mitt stora problem med mig själv. Min vilja sitter alltså inte i en trädtopp långt ute i skogen, utan den är så pass nära att den styr över känslan och alltså över mig. Jag borde, i alla situationer utgå från min egen känsla och således handla utifrån det men är så starkt driven av min vilja att känslan får komma i efterhand.

 

När känslor blir hämmade i situationer de borde lyssnas på så stängs dom inne tills viljan gått för att vila en stund, då är det god tid att komma fram och visa hur verkligheten ser ut, då finns det tid att känna efter och inse att det skulle komma att kosta mer än vad det skulle smaka.

 

Ibland (ofta....) är jag för snabb med att köra över mig själv helt enkelt, jag har en förmåga att ta med mig mer än vad jag egentligen klarar av att bära. Det som är det värsta är att jag faktiskt vill ha det så, jag vill inte vara den som gick tomhänt genom livet, jag vill inte vara den som sa nej, jag vill inte vara den som inte orkade, jag vill vara den som klarar allt.