Detta är ett inlägg jag skrev för ett år sedan, men inte publicerat:

 

Igår kväll tog jag mig för första gången på några veckor till gymmet igen. Jag vet ju att det inte går att köra lika hårt för mig som vanligt, men jag lever med det, det okej, det går bra ändå. En timme körde jag med musik i öronen. 

 

För övrigt ser det ut som ett bombnedslag här hemma, det luktar sopor direkt när man sätter näsan innanför dörren. Det känns skönt, inte för att jag vill städa, men bara det att jag bryr mig. För en vecka sedan hade det inte spelat något roll, jag hade inte brytt mig, inte lagt märke till det. Men jag tar det som ett possitivt tecken, att jag faktiskt märker och vill göra något åt det. 

 

Jag har gått förbi steget där jag bara accepterar att jag är "sjuk". Nu har jag kommit dit att jag måste lära med att leva med det. Det gör inte så mycket, jag är faktiskt lycklig ändå. 

 

Jag känner otrolig tacksamhet för allt jag faktiskt har. Fina vänner, ett arbete, kärlek och tillit i mitt liv. Det är allt jag behöver för att känna att jag är tillfreds med livet jag lever idag. Sen är allt annat bonus. 

 

Jag fattar inte varför jag inte tänker publicera det här. Att vara förkyld är ju inget att skämmas för, inte heller magsjuka. Men att må psykiskt dåligt, ja det ska man skämmas för. Jag fattar inte att det ska behöva vara så. Naturligtvis är jag ärlig med de personer jag är bunden till på ett eller annat vis, men de andra då? Varför kan jag inte bara säga rätt ut som det är? Jag mår lite dåligt, speciellt av och till. Det är inget som förmodligen syns, men det känns. Det är ingen som kan bli smittad eller behöver känna oro över det. Det bara är så och det går över. Bättre sjukdom kan man väl inte ha egentligen?

 

Tacka gud för att jag inte är döende i cancer eller något liknande. Då skulle jag ha klagat, men nu, ja, nu är jag nöjd med livet.