Man kämpar sig upp där, envis som man är, man ser ju toppen, vet att man kommer klara det, man vet att man har en kämparglöd utan dess like, men man ser oftast inte längre än så. På vägen upp är inställningen att lyckas allt man klarar att fokusera på för att klara sig hela vägen upp, det är först när man kommer upp man känner smärtan av allt slit man gått igenom, så det är på nervägen, när allt borde vara som lättast och bäst hela resan fallerar. Man har tid att fundera, man har ork att känna efter. 

 

Efter mörker kommer ljus är ett annat exempel. Att vara i mörker ett tag gör att ögonen gör fruktansvärt ont av solljuset när det väl dyker fram. 

 

Bara för att ont alltid leverera något gott i efterhand så betyder inte det att allt är bra för den sakens skull. 

 

För det är när du väl är där uppe resan börjar, inte på vägen upp. En uppförsbacke klarar du galant på en gnutta riktig inställning, men det är resan efter som kommer att ha en krokig och krånglig väg, som du dessutom ska gå med en trasig gps. 

 

Så att hålla sin intuition hårt i handen hela vägen hem kan vara en klok idé!