Att klättra uppåt!

Hela tiden lär vi oss av livet i sig, vi lär oss att bli älskade, att bli svikna, att rättvisa inte alltid existerar, att med motgångar kommer framgångar, att vi själva ansvarar för vår egen lycka etc. För alla är det inte lika självklart, det verkar så enkelt att luta sig mot någon annan och hoppas att tiden läker alla sår. För att lära sig av livet tror jag man måste vara intresserad av livet, man måste vara mottaglig för att vilja lära sig och man måste förstå att man själv ansvarar över sin egen lycka. När man gjort det, då kan man i spegeln se ögon fyllda av självsäkerhet och lycka. 
 
Kaxig, frånstötande och dålig attityd är något som speglat mitt liv ganska starkt tidigare. Att inte låta personer jag riktigt kunnat lita på komma nära mig eller trycka ner mig var mer än självklarhet än ett undantag. Såhär i efterhand är det otroligt lätt för mig att se att jag en gång varit en tjej med dålig självkänsla och egentligen ett ganska dåligt självförtoende. 
 
Idag är jag så mycket starkare än så, jag inser mitt eget värde som människa och kan i och med det på ett helt annat sätt visa andra kärlek, känslor och är tusen gånger bättre på att ge andra uppskattning för det som jag uppmärksammat som bra gjort. 
 
Jag minns när jag gick i gymnaiset så väl, när vi hade grupparbeten, jag var alltid den "självklara" ledaren i gruppen, det var nog för att jag alltid sa det jag tyckte, mina idéer var bäst (jag sa aldrig så, men jag tänkte nog så), andra litade på min kunskap och jag hade alltid en lösning på det mesta. Till slut blev jag tillsagd av läraren, jag skulle försöka sluta ta den plats jag tog och istället släppa fram de andra eleverna och inte vara "chiefen" lika starkt som tidigare, jag skulle ge mer plats åt andras kunskap. Jag tog givetvis åt mig av min lärares väl valda ord, det var som att hon satte en kniv i ryggen på mig. 
 
Såhär i efterhand förstår jag precis, att vara ledare i den gruppen vi hade just där och då passade säkert mig, jag behövde bara finslipa på hur jag skulle tackla rollen, jag skulle behövt lite mer erfarenhet av livet. Det som då handlade om att leda en grupp för mig är egentligen helt fel. För mig handlade det att säga åt de andra vad de skulle göra, hur dom skulle göra det och och sen kontrollera att det blev rätt. Fel, fel, fel.. Idag inser jag att man inte når reslutat som grupp med det sättet och inte heller bygger man varken sitt eget eller andras självförtroende på det viset. Man trycker snarare ner andra.
 
Att vara ledare skulle egentligen ha inneburit att se vilka styrkor var och en i gruppen hade och hur man skulle kunna smida samman de styrkorna för att bilda det bästa laget någonsin! Det handlar om att personerna i gruppen ska växa inom sitt område och bli självsäkra och stolta över det dom kan och presterar, det handlar om tillit, det handlar om att kompletera varandra som grupp och det handlar om att skapa ett resultat tillsammans. För ni håller väl med mig om att hade det vart så att man enbart siktar på ett bra reslutat själv så handlar det inte längre om ett grupparbete?
 
Med det här vill jag egentligen säga att jag idag har ändrat på mitt sätt att vara mot människor jag möter och umgås med. Mitt sinne är mer öppet för andra, jag respekterar andra, jag litar på andras kunskap och jag inser att att fel är ett steg närmare rätt och inte en förlust. 
 
Jag delar med mig av det för att det tog sån lång tid för mig att komma fram till det här och för att jag på något vis tycker att det är jätteviktigt i vardagen! Att pusha, att stötta och hjälpa varandra ger jättemycket glädje. Jag jobbar jättehårt med den här biten själv, det är väldigt svårt, man jag märker att ju mer jag visar andra uppskattning ju mer får jag tillbaka. Jag får igen dubbelt så mycket mer än vad jag ger, vilket gör mig till en lycklig och självsäker person och det är långt ifrån den jag var för bara några år sedan.
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0