Ja, ni som känner mig vet ju att jag i januari gick in i väggen mentalt (tänk, det är ett halvår sen nu?!?). Jag har ju inte nämnt så mycket om det nu, dels för att jag ibland känner att det skulle vara fel på mig för att vissa situationer, stunder eller dagar är jobbiga och ledsamma. Men det som gör att jag är stark i det här är att jag vet innerst inne att det spelar ingen roll, jag är inte svag, jag ska inte känna att jag inte duger bara för att det är så. Jag har gång på gång bevisat mig vara stark och den personen jag hela tiden trott att jag är.

 

I Januari tappade jag hoppet, jag såg mig själv förändras, men jag förstod inte hur jag skulle kunna vara stark nog att klara av att kliva ur sängen när jag väl kunde få igen ögonlocken sent in på natten. Dagarna bestod av oro och kvällar/nätterna/mornarna av ångest. 

 

Idag står jag här, visserligen med en gnutta hjälp, men mestadels själv. Jag är lycklig, mår bra och känner mig okej. Jag kan kontrollera ångest och oro på ett bättre sätt. Oroskänslor får jag fortfarande, samt panik, och i de tillfällena är man inte särskilt tuff längre. Men det går över, faktiskt har det gått över varenda gång och det är det som gör att man tar sig upp och orkar till slut, man inser att man är så mycket starkare än vad man trott. Man inser att oavsett vad så lever jag, jag gör det jag kan och det jag mår bra av. 

 

Det som är för mig, det är att jag är en person full av energi och idéer, ofta kallad för en väldigt driven person. Jag har lätt att hamna där, i träsket. Det beror på att jag kör för hårt med mig själv och ställer höga krav på allt jag gör. Ibland räcker inte tiden till för de krav jag ställt och det har jag väldigt svårt att acceptera och mår bra av. 

 

Jag går och pratar med en person nu regelbundet, hon ska vara min inspiration eller vad man ska säga, för "fixa" åt mig, det kan hon inte, det är bara jag som kan de. Senast vi pratade ville hon att jag skulle ta det mer lugnt, att jag skulle andas, gå lugnt istället för snabbt, att jag skulle stunta i mina krav och bara slappna av. Men vet ni vad? Det är som att ändra hela min livsstil, det är inget som kommer att hända. Enbart för att jag inte vill det! Jag älskar att vara såhär, jag tycker det är skitkul så länge det håller, jag vill vara såhär, ja, jag bara är såhär!

 

Däremot, vill jag lära mig att hantera jobbiga situationer, stunder eller dagar. Jag tror det hade vart bättre för mig. Jag ska faktiskt ta upp det med hon som jag pratar med nästa gång jag är där. I övrigt så är hon jättegullig och en väldigt "jordnära" person, jag är tacksam att det finns personer som henne. 

 

Men som läget ser ut nu så känns allt okej i det stora hela. Jag är lycklig och accepterar det, samtidigt som jag även skulle accpetera att vara ledsen känna oro. 

 

Punkt, tror jag!