Ibland är jag otroligt feg, jag är så rädd att förlora männiksor som står mig nära, vilket resulterar i att jag undviker att säga som jag tycker, försöker undvika att vara dryg, försöker undvika "att-veta-allt/bäst", försöker tona ner mitt eget jag. Jag är väl rädd att bli ensam. Det finns personer, dom är få, men som jag faktiskt inte har det här problemet med, som jag känner mig så otroligt trygg med och som jag älskar otroligt högt. Jag vet att dessa personer kommer att finnas i mitt liv och kommer sötta mig till 100%, just för att jag är den jag är.

 

Ibland blir jag ledsen för att jag känner mig så överkörd, jag känner mig nerklankad på, jag känner att "man" inte önskar mig lycka och framgång. Jag borde ta mig i kragen, jag borde satsa mer på mig själv, de personer som inte stannar kvar fast jag sätter gränser, värderar mig själv högt och delar min åsikt kan inte vara mina vänner på riktigt, jag mår i långa loppet säkert bara bra av att förlora sådana personer, men det är tungt när vänskap går sönder, jag har ganska nyligen varit med om det, en otroligt fin person, en bra vän, någon att lita på, någon som alltid finns där, någon med en sånt stort hjärta. Vår relation rann sakta men säkert ut i sanden, irritation, och missförstånt uppstod och vi valde för stunden att lägga allt bakom oss och fortsätta, utan varandra. Jag ångrar det så fruktansvärt högt idag och jag har gjort allt som står i min makt för att försöka vinna tillbaka henne, men det går inte, det är över. Det svider, det var dumt, det var korkat, det var idiotiskt, det är hemskt. Men det är ändå så!

 

Jag tror inte att avundsjuka klär någon människa. Jag använder aldrig ordet, aldrig, någonsin. Jag tänker inte så, att jag blir avundsjuk på någon annan som har det si eller så, utan blir istället glad, jag blir jätteglad när andra finner sin egen väg och lyckas. En person som har "lyckats" är en riktig glädjespridare, det bästa jag kan göra är att ta del av den glädjen, inte önska att den vore enbart min. 

 

Näej, jag är inte perfekt, ibland så har jag riktiga skitdagar, allt är jobbigt, jag känner mig som världens ensammaste person och ingen tycker om mig. Det är dom gångerna det är lätt att börja jämföra, att börja tänka att "alla andra har det så mycket bättre än mig". "Det är INTE så" försöker jag tänka direkt, för jag skulle aldrig vilja byta ut mitt liv mot någon annans och känner man så, ja, då tror jag nog ändå att man är lycklig!

 

 

Tack & Hej