Jag börjar redan känna in rutinerna här i Norge. Speciellt de dagar jag börjar klockan 9. Varje morgon är det en ung kvinna som åker med sin hund på tåget, eller ja, det är säkert flera men jag minns henne så väl eftersom hon och hunden ser exakt likadana ut. Hunden är av rasen saluki, vilket är en vinthund. Salukin har långa ben, smal som en sticka, korthårig kropp och lång fin päls på öron och svans. Du ser direkt på hunden att det är en tik, mer kvinlig hund får man leta efter.

Kvinnan i sin tur har långa smala ben, lång smal överkropp, bär någon typ av kappa, skarpa linjerade glasögon och hår ner till axlarna med spikrak lugg.

Varje dag går de ner till plattformen, hunden går exakt samma tempo som kvinnan, de stannar, hunden ser på henne, till svar får hon en godisbit. Då menar jag verkligen varje dag, samma procedur.

Igår var första gången jag faktiskt hälsade på hunden. Det visade sig att hon, precis som jag trodde (visste) var en tik. Hon är 13 år och har förmodligen inte många dagar kvar i livet sa kvinnan.

På något sätt så var hon sä otroligt speciell, jag tänker ofta på dom.

Men nu måste jag rusa till tåget, där möter jag nog säkert kvinnan och hunden igen.