Lycka, ett ord, ett enligt mig underbart ord. Jag älskar lycka.
Jag ogillar att man hela tiden aldrig kan vara nöjd och faktiskt stanna up och tänka till lite. Jag försöker radera mycket vill ha mer i min hjärna, för det jag har, det ska jag vara tacksam för. Egentligen, hur långt ska jag gå för att nå toppen av lycka? Vad behöver jag för att vara lycklig? Jag behöver vänner, jag behöver familj, jag behöver kärlek. Minsta lilla kan också vara kärlek. Jag fattar inte riktigt, varför vill mycket ha mer? Finns det mer lycka än den jag kan känna  just nu?
  Isåfall vill mitt mycke också ha mer.

Men jag tror att vi alla kan känna att vi någon gång känt att vi måste nog vara den lyckligaste i världen. Stämmer det, så varför ska vi då fortsätta leta? Varje dag kan jag känna att jag är lycklig, jag mår bra. Men att städnigt söka och inte finna gör att man känner motsatsen. Man mår dåligt, man kan inte känna lycka, för man kan inte hitta någon.

Har du någonsin letat efter dina nycklar, men de låg i din hand? Då vet du min känsla.