Jaaao, det är så det fungerar, jag berättar för dig hur jag känner. Ensam, obehövd, obekväm. Men trotts det förstår du inte, du ändrar inte. Bara ber om ursäkt, går vidare och nästa gång, blir precis densamma som gången innan. Jag orkar inte det älskling, våra dagliga rutiner, dagen går, vi hörs en gång på kvällen, pratar 5-10 minuter ungefär, säger godnatt. Sover, sen samma sak nästa dag.
Till saken hör att det alltid är jag som ringer dig på kvällen, sisådär runt 10-11. Aldrig att du kan ringa mig, ens inte skicka ett mess under dagen, bara för att höra av dig? Har jag pengar på min mobil skriver jag alltid något litet gulligt till dig, skriver ibland ett mejl, för att du ska förstå hur mycket jag saknar dig när du inte är här. För att du ska förstå, att jag verkligen älskar dig. För att du ska förstå, att jag behöver dig.
 Något sånt, får jag aldrig av dig, någon liiiiten liiiiiten betydelsefull mening på dagen, det gör mig lika ledsen varje dag. Dina ord gör ondare, att du ber om förlåtelse och ska ändra dig. Men det är ingenting som är aktuellt har jag märkt. Jag känner mig inte behövd längre. Vad gör man då? Gråter mera?
Jag älskar ju dig, men frågan är, har du börjat tappa gnistan?


Det är jobbigt just nu, även om jag var så glad igår, så precis efter att jag skrivit det började jag fundera över hur jag mår, vilket ledde till att jag bröt ihop. La mig ner, önskade mig bort härifrån, bara till ensamheten. Att vara ensam och känna ensamhet är två skilda saker, som jag verkligen lever med. Jag är i princip aldrig ensam, men ensamheten, den finns där, lika ofta som jag tar mina andetag. Men jag orkar mera, jag ska mera, jag vill mera. Bara inte just nu, jag är ensam, och kanske är det bäst så, ensam i mina tankar.


I helgen blire kattvakt åt Bror/Gudfader/Chef & Sara<3 Har vart det tidgare "direkt från Forsbacka", Denna gång kommer jag nog dock inte blogga, då jag förmodligen kanske inte har dator med mig, jag menar, jag klarar mig ändå. Ska ju ändå vara med min sötisnötis <3
 
  Idag har jag vart i skolan, gått ut med Wenja & Saga, vi givk till Lövåsen precis som vanligt. Nu börjar de lära sig lite mera, jag menar, de är jobbigt att hela tiden ha koll på var de går, samtidigt som jag vill lyssna på musiken och hör inte ifall bilarna kommer. Att få de två att gå lugnt på sidan intill mig samtidigt, det är ett mirakel utan dess like! Men de gick, tro mig! Nu ska jag kila, klä på mig och smörja in mig. Hade fna fisken.