Problemlösning

(null)
Den här bilden är en av mina favoritbilder, jag tänker ofta på den när jag hamnar i en situation då jag inte tycker lika som någon annan och även om bilden i sig självt säger mer än alla ord jag någonsin kan skriva vill jag ändå ge en förklaring till hur jag tänker och på hur den här bilden kanske kan hjälpa någon i en konflikt. 

En konflikt uppstår när två människor ser samma sak, men på helt olika känslor. Hur vi ser på "problemet" beror på hur vi själva upplevt det och vad vi varit med om tidigare. Att vi diskuterar och sedan gör det till en konflikt är ganska så värdelöst egentligen, för hur vi än vrider och vänder är vi olika och har således olika uppfattningar beroende på hur man ser på saken. 

Därför är det till fördel att kanske tänka lite på bilden när man känner att man själv har rätt men någon annan har fel, för oavsett så har vi båda rätt, känslor kan nämligen inte vara fel! Jag har rätt att bli ledsen, sårad eller förtvivlad när jag möter något som jag inte tycker om, personen som har en annan bild än mig har förhoppningsvis inte menat illa utan bara sett på det på ett annat vis, vilket gör att vi båda har rätt. 

Man kan då fundera på hur man tar sig ur denna konflikt och svaret på det tror jag skulle kunna vara att först och främst berätta hur man känner och varför för att sen försöka se det ur den andres perspektiv (tänk bilden), be varandra om ursäkt och sen gå vidare för det finns inget svar på vad som är rätt eller fel, sålänge båda har menat väl. När man berättar hur man känner eller reagerar på olika saker ger man även andra personen en chans att förstå och kanske respektera den andras känslor lite mer nästa gång olika uppfattningar uppstår. 

Men det viktigaste är att respektera varandra, vi är olika, vi har rätt att känna som vi gör och det ska vi bli respekterade för. 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Jag borde avsky mig själv

Den som säger att den är 100% nöjd med sitt liv skulle med högsta sannolikhet ljuga rätt rejält. Saken är den att vi alla mår bra, OCH vi mår dåligt, det handlar bara om att vi mår bra och dåligt över olika saker, vi är dessutom i full färd med att försöka göra oss av med det som får oss att må dåligt över oss själva, så pass mycket att vi glömmer det som vi uppskattar med oss själva. Det vi heller inte tänker på när vi jagar lyckan är att vi kommer faktiskt ALDRIG vara nöjda! Det finns ingen idé med att jaga ett ständigt bra liv, för det kommer inte hända, för när vi gjort något åt det som vi stör oss på dyker bara ytterligare en grej upp att störa sig på och försöka lösa. 

Ta mig själv som exempel; jag är tjock! Jag kanske skulle tycka illa om att vara tjock, jag skulle kanske kämpa några år eller så med att gå ner i vikt och tro mig vara lycklig, eftersom min övervikt kanske fick mig att må dåligt. MEN, och här ett stort men, när jag väl gjort mig av med det problemet så skulle jag troligtvis ändå inte vara nöjd, för då skulle jag hata den hud som blev eller kanske känna att mina bröst inte längre ser lika bra ut, så då är det nästa sak jag vill förändra, och så fortsätter det, tills jag börjar få rynkor och vill få bort dom, osv. Jag skulle alltid komma att jaga mer lycka och aldrig vara nöjd med mig själv. 

Skulle jag som gammal se tillbaka på mig själv så skulle jag inte förstå varför jag höll på som jag gjorde, jag såg ju rätt bra ut ändå och jag hade det rätt bra, men mycket vill ha mer och det är vad som är felet med oss människor, vi fokuserar fel. Vi fokuserar på det dåliga istället för det bra vi har och är. 

Jag älskar mig själv istället, någon annan kanske inte gör det, någon tycker troligtvis att jag är tjock och det borde jag göra något åt, medan någon annan älskar mig för att jag är den jag vill vara, så något ideal finns egentligen inte, utan det är bara något vi väljer att se och göra upp själva. 

Det här är jag, jag trivs med det, för jag förstår att om jag ständigt ska jaga efter något bättre så kommer jag glömma bort allt det bra jag har i livet, jag kommer glömma bort att uppskatta mig själv och mina fina sidor som är bra många fler än mina dåliga. Jag kan givetvis komma på mig själv att vilja förändra mitt liv en aning, men jag är inte intresserad av en ständig jakt på att vara någon jag inte är. 

Jag älskar mig själv för den jag är som person och så som jag ser ut, det har tagit mig väldigt långt och det är jag tacksam och glad för. 

Så jag tänker att det handlar om att acceptera att vi mår dåligt över saker, för det gör alla, vi kommer inte ifrån det utan vi byter bara ut det mot andra saker att må dåligt över när vi ständigt jagar lycka. Dessutom missar vi värdefull tid av att andas ut och bara vara glada och tillfreds istället! Vi borde satsa mer på våra fördelar och bli ännu bättre på dom, för det är våra fördelar vi utstrålar och det är dom som vi är, så det är dom vi borde jaga istället, ett bättre jag baserat på våra fördelar istället för nackdelar! Det blir så mycket positivare då. 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

En dålig, frånvarande mamma!

Reaktionerna är olika och många, likaså är det med åsikterna. De flesta verkar tycka det är okej men sen finns det dom som tycker jag är konstig eller fattat fel beslut när jag som mamma valde att börja jobba redan innan Merlin blivit sex veckor. 

Först hade jag inte tänkt dementera detta offentligt, men jag har märkt att det är så många som reagerat så därav så gör jag som alltid när jag har en åsikt om något, jag skriver ett inlägg! 

Såhär är det, 1.  Merlin har två föräldrar, en mamma och en pappa. Jag som mamma äger två bröst med mjölk i vilket pappa Robban inte gör, annars är det ingen skillnad på oss gentemot Merlin, vi är båda hans föräldrar och hans trygghet, precis lika mycket! Merlin ammas men han matas även med flaska och då pumpar jag ur bröstmjölk och antingen spar den i kylen eller frysen för senaste tillfälle. 

2. Jag har varit sjukskriven sen ett år tillbaka, först på grund av utbrändhet, sen när jag var frisk nog att jobba blev graviditeten för jobbig, det tog hårt på mig för jag längtade till jobbet, längtade till att få göra det jag tycker om, träffa människorna och göra det jag är bra på. Jag ville inte gå hemma men jag hade inget val för jag var sjuk.

Sen Merlin föddes har vi delat lika på hans omsorg, Robban jobbar full tid men är minst lika delaktig som mig i att ta hand om Merlin och ge honom både närhet och trygghet. Robban är fantastisk på alla sätt och vis som pappa och ett otroligt stöd för mig som fått mitt första barn. Min hjälte och min stora kärlek! 

Så jag förstår inte alls om jag ska vara helt ärlig vad problemet är med att jag jobbar några timmar här och var? Varför är det jag som mamma som måste vara hemma med Merlin på heltid, vad är det jag har som inte pappan kan ge? Varför är det sån chock att jag är någonstans där bebisen inte är? Varför skulle Merlin må sämre av att vara med sin pappa? Vad är det jag missar när när jag är borta nån timme hemifrån?

Jag ser det som så att det är väl fint att Merlin kan få växa upp med två föräldrar som är lika delaktiga i honom under hans uppväxt som när han blev till... Han får ju oavsett lika mycket närhet och kärlek som om jag skulle vara i hans närhet, dessutom förstår jag inte varför jag inte skulle kunna jobba några timmar om det är mitt intresse när vi ändå bara skulle ha sovit, kollat på tvn eller skrollat på telefonen så fingrarna ramlat av! Jag har det väldigt bra som har en man som stöttar och förstår mina behov och som dessutom vill vara delaktig i allt som rör vår familj. 

Jag mår bra av att ha något att göra, jag är inte en sån typ av person som tycker om att göra ingenting i min ensamhet allt för ofta. Jag tycker om att utvecklas och jag tycker om att göra något som betyder något, jag älskar mitt jobb och dessutom har jag som tidigare skrivit inte jobbat (förutom kortisar) på ett år. Får jag komma iväg och göra något jag mår bra av några timmar kan jag garantera att jag längtar hem till min familj och genom att göra som jag känner mår jag bra och mår jag bra kan jag vara den bästa versionen av mig själv och därav (förhoppningsvis) en bra mamma till vår älskade lille Merlin. 

Jag tycker inte ens att jag i det samhälle vi lever i idag ska behöva försvara mitt val att åka till jobbet fast jag har en liten bebis hemma när han faktiskt har en pappa. Jag tycker att det är mitt och Robbans val att göra om vi anser att det fungerar bra för oss och vi alla mår bra av det. Alla andras åsikter struntar jag fullkomligt i, för det är vårt beslut och jag är helt säker på att Merlin inte blir någon sämre människa för det eller att han inte känner samma kärlek som vilket barn som helst. Engagerar man sig med att diskutera och tycka hit och dit om vårt liv kan jag glatt meddela att det är enbart slöseri på "omtanke". 

Jag har alltid gjort det jag tycker känns rätt för mig och mina nära och det kommer jag fortsätta göra, hittills har det ju visat sig fungera väldigt bra, dessutom tänker jag visa för er med mycket åsikter att det är absolut inget problem om man inte väljer att göra det till ett vill säga! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Brev till Merlin

Igår firade vi jul med hela stora familjen, det är din första jul Merlin och du fick träffa alla som står dig närmast från din mammas sida, du fick julklappar och du blev buren av pussad på av dom alla. 


En dag kommer du själv växa upp, kanske får du egna barn och då kommer du förstå vilken kärlek du gett oss med ditt liv. Helt plötsligt finns du hos oss, precis som ingenting någonsin varit annorlunda, det är som om du bott i vårt hjärta hela tiden, bara det att vi inte fått se ditt vackra ansikte förrän nu. Din pappa är fantastisk Merlin, du skulle se hur han ser på dig, hur mycket kärlek som finns i hans ögon. Han älskar oss, vår familj. När du kom till livet passade han massor på mig, gjorde allt för att jag skulle känna mig trygg och älskad för att jag skulle kunna må så bra som möjligt, för att sen ge mig de bästa förutsättningarna i världen för att bli en sån bra mamma som möjligt till dig! 


Jag gör mitt bästa, det är svårt eftersom du saknar kraft då du varit sjuk sen du föddes. Redan sen du låg i magen hade du en hög puls, nästintill varje dag åkte vi in till sjukhuset för att ligga där invirad i slangar för att höra ditt hjärtas slag, inte konstigt du var påverkad med tanke på att jag som bar dig var helt slut som människa, dels hade jag en diabetes som gjorde att du växte mer än du skulle i min mage, du var redan i vecka 34 lika stor som en fullgången bebis, jag hade dessutom en havandeskapsförgiftning som skapade mig en stark oro, sömnen var inte att leka med, den fanns inte och Ernst jul kom att bli min bästa sällskapskompis på nätterna. 


När du föddes var din navelsträng lindad tre varv runt din hals, du var blå över huvudet och även andra delar av kroppen, personalen på förlossningen skyndade sig med dig ut i rummet för att få igång din förlorade andning igen. Jag förstod ingenting men jag minns kärleken och känslan när pappa bar in dig till mig i förlossningsrummet igen, all smärta var som borta och allt jag någonsin kunde känna var sån enorm glädje, där var du inlindad i en filt i din pappas armar, så full av liv! 


Nu är det vårt jobb att ge dig ett värdefullt och lyckligt liv, att göra vårt yttersta för att du ska känna dig trygg och älskad, att livet ska vara värt att leva även under de stunder som kommer vara jobbiga för dig. Vi kommer vårda dig ömt och stötta dig genom dina beslut i livet, vi kommer lära dig förstå hur viktigt det är att respektera andra människor och alltid göra sitt allra bästa, oavsett hur jobbigt det är! 

Jag är evigt tacksam att jag får vara din mamma och ha din pappa vid min sida, det betyder allt för mig! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Tips! Krom, diabetes, gravid

Efter x antal veckor in i graviditeten fick jag reda på att min insulinproduktion inte riktigt fungerade som den skulle, jag hade råkat ut för graviddiabetes och speciellt hade kroppen svårt för att reglera under natten och jag vaknade ofta med ett högt blodsocker fast jag somnade med bra siffror. 

Jag höll på att gå i taket för jag kämpade så jäkligt med att få bra siffror utan att behöva ta insulin. Jag googlade runt och av en slump dök tillskottet KROM upp i någon text, jag kollade närmare på ämnet och bestämde mig för att gå till närmsta apotek samma dag för att införskaffa en burk och sedan tog jag en tablett på kvällen med mina andra gravidvitaminer, redan dagen efter hade värdet gått ner och dagen därpå hade jag kanonvärde (innan runt 8,0 på morgonen och nu runt 4,5) och så har det fortsatt sen jag började ta tillskottet! 

För att insulinet ska fungera i kroppen behövs det krom för att hjälpa till, dess uppgift är att hjälpa insulinet i kroppen alltså! Krom finns i mat vi äter men i raffinerad mat försvinner kromet och därav kan vi få brist och får vi det så brukar det bli kämpigt med blodsockret vilket kan innebära antingen diabetes typ 2 eller graviddiabetes som i mitt fall. 

Forskning som gjorts har visat på att de som får i sig krom lever längre och har minskad risk för hjärt och kärlsjukdomar. Man har även gjort annan forskning med otroliga resultat men ännu har inte livsmedelsverket snappat upp detta och därför informeras inte vår sjukvård om det vilket är väldigt synd kan jag tycka med tanke på att (i alla fall för mig) det fungerar bra! 

Det sägs kunna minska sötsug men det finns inte dokumenterat, dock finns det dom som påstår och tror på det! Själv har jag ingen uppfattning kring detta utan vet bara att jag tydligen hade brist på krom när jag blev gravid så jag fick diabetes, nu när jag tar tillskott kan jag äta vanlig mat dessutom vilket inte alls gick innan utan isåfall skulle jag vara tvungen att ta insulin! 

Det finns inga kända risker med att man skulle kunna överdosera krom, så att ta det som tillskott ska alltså inte vara något problem! Jag kollade med en farmaceut när jag köpte samt att jag informerade min barnmorska då jag är gravid, men det var inga problem! 

Kanske kan det hjälpa någon mer att slippa iaf lite insulin eller att kunna äta lite mer normalt? Mig hjälpte det i alla fall! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Varje bakslag är en utmaning!

Senaste dagarna har varit tuffa, på flera plan har jag tvingats kämpat med mig själv, min närmsta relation och vår lilla bebis inne i magen. Gråtit och skrattat, precis som livet för vem som helst egentligen, ibland är det tufft helt enkelt och det behöver absolut inte vara något konstigt med det. 

Jag ser varje bakslag som en utmaning, ett sätt att testa mig för vad jag går för och även om det är tufft och svårt för stunden så klarar jag det faktiskt ganska fint ändå där i slutänden. Jag kan vara stolt över mig själv som inser hur stark jag faktiskt är när det verkligen gäller, men sen är det så att den styrka jag har vilar otroligt mycket i händerna på min andra hälft, han som hjälper mig när jag faller, som låter mig vara ledsen, som låter mig vara jag och som får mina tankar till ord så vi kan ventilera de tillsammans istället för att min oro ska behöva bearbetas på egen hand. 

Det är ganska svårt att berätta för någon hur man mår egentligen, även om det bara är för stunden, men jag har märkt att det ger mig väldigt mycket frihet att faktiskt göra det, att låta Robert vara en del av det som faktiskt är jobbigt för att kunna luta mig mot honom och känna trygghet och en stabil punkt där jag får lov att vara svag en stund. Det låter naturligt, men tänk nu efter själv hur många gånger du grubblar själv i ensamhet istället för att faktiskt dela dina tankar med någon annan du litar på på grund utav att tanken kanske är skämmig eller för liten för att tas upp.. Tankar försvinner knappast och den där lilla tanken som bara var en förnimmelse av något blir snart ganska stor i ditt huvud och kanske skapar den snart sorg hos dig för att du inte valde att dela den med någon som kunde få se på saken på ett annat sätt och faktiskt hjälpa dig förstå hur det finns andra sätt att se på saker. 

Att vara gravid är mycket svårare än jag trodde, man slås av mycket känslor och tankar, man förändras i kroppen och energin och viljan i huvudet sammarbetar inte, vilket i alla fall kan få mig att många gånger känna mig ganska värdelös. Jag tycker vi gör ett bra jobb alla vi som är gravida och har barn i magen men däremot tycker jag faktiskt att i alla fall jag kan ge min man en eloge för det jobbet han gör med graviditeten, det är lätt att glömma bort mannen för andra och så är det ju eftersom modern bär barnet och det är hon som förändras, men faktiskt är det så att fadern, i alla fall i vårt fall är den som får ta hand om massor med saker, han får passa på både sin gravida kvinna och hennes mage trots att hon kanske har hormoner som inte är av denna värd. Dessutom har han ett jobb att sköta, men ändå får han kanske komma hem och ta hand om det som jag inte riktgt orkat med, trots att jag vart hemma hela dagen, inte nog med det så pysslar han om mig och berättar jämt och ständigt för mig att han är stolt över mig och att jag gör ett bra jobb trots att det faktiskt är han som får göra det mesta.

Till min Robban; jag är tacksam och glad för det du gör för mig och för att du ser mig för den jag faktiskt är! Jag är glad för att driver mig till vansinne ibland och jag älskar att jävlas med dig. Mest av allt är jag stolt över dig, över den personen du är och har blivit, över hur du förändras men fortfarande är dig själv, bara en sann version av den du faktisk är, den personen jag älskar och behöver hos mig för att kunna vara den jag är! Jag älskar dig! 
Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Diabetes

Bland de värsta rädslor jag haft i livet är att få diabetes. Inte för vad det innebär egentligen utan för alla dessa stick i huden, blod och sprutor i magen, det har varit en fruktansvärd rädsla, allt det där.

Jag har en enorm fobi för sprutor, men de senaste åren har jag ändå jobbat en del med problemet, jag har låtit mig tagit blodprover i armvecket och även i fingrarna, anmält mig som blodgivare och även klarat det galant med mina fina blodvärden. Det är ändå jobbigt och jag kan inte förmå mig att förstå riktigt varför det ska vara så himla jobbigt... allt sitter ju psykiskt, därav borde det gå att jobba med på den psykiska nivån istället för att "tvinga" sig att fysiskt utsätta sig för det. Eller ja, kanske inte istället, utan jag tänker att man kanske lär börja att ta itu med den psykiska biten för att sen acceptera det faktum att det faktiskt inte är farligt även om man varit rädd. 

Varför är jag rädd? Hur ont gör det egentligen? Varför är det obehag? Hur skulle jag kunna känna istället? Hur kan jag bemöta det utan att vara rädd på bästa sätt? Hur tänker jag om något jag absolut inte är rädd för, kan jag använda den tanken? Hur kan jag resonera med mig själv om att övertyga min hjärna att det faktiskt inte behöver finnas rädsla? 

Innan har jag egentligen inte haft något behov att ta tag i det här problemet med tanke på att jag inte behöver mötas av det så ofta. Idag ser läget annorlunda ut, jag har fått diabetes till följd av graviditeten. Med stora förhoppningar försvinner den efteråt men här och nu existerar den och gör sig påmind hela dagarna. Insulinet slipper jag för stunden men det beror enbart på att jag håller mig till en strikt, stenhård och något sånär tråkig kost. 

Däremot behöver jag mäta sockret i blodet många gånger per dag, så många som åtta gånger för att hålla koll, det är för både min och bebisens skull. I början grät jag av oro för det här, det tog upp en stor del av mina tankar, det gör det idag med men inte med samma intensiva oro som jag kunde känna när jag skulle börja mäta sockret i mit eget blod. 

Innan har jag vart så fokuserad på det här med stickande och grejande att jag inte förstått vad hela grejen med diabetes egentligen handlar om, det som jag egentligen borde känt sorg över, jag menar att ta några stick i fingret eller en spruta ska väl egentligen inte behöva vara så farligt och jobbigt, det är dessutom överkomligt och man kan jobba på det. Däremot har jag aldrig tänkt på vilka begränsningar jag skulle komma att få vad gäller kosten. Att inte kunna fika det som för mig är gott med någon nära vän eller äta den mat man vill eller blir erbjuden för att kroppen inte klarar att ta hand om det efteråt vilket innebär komplikationer för framtiden. Det får man däremot ingenting gjort med, det är bara att acceptera, det är där rädslan borde ha legat.. 

Att ta extra insulin för att kunna äta mer "öppet" går ju givetvis, men det är inte den första och inte den bästa lösningen, utan kan även vara det som man blir ännu sjukare av.. diabetes är svårare än jag trodde, men absolut inte på det sättet jag trodde det skulle vara svårt. 

Jag som person har ju en förmåga av att vilja förstå allt jag möts av och är intresserad av så jag på absolut bästa sätt kan ta mig igenom det med mycket kunskap. Man kan även kalla det för en form av kontrollbehov faktiskt, men jag är sån som person och jag vill förstå och jag vill kunna påverka till det positiva för mig själv. I såna lägen litar jag inte alltid på andras kunskap för jag har lärt mig att många gånger stämmer det inte riktigt eller att jag själv har kommit på en bättre lösning, en bättre lösning för mig själv alltså, kanske inte för någon annan, men för mig. Jag dubbelkollar tex med diabetessköterskan om olika saker, hon har inte svar på många gånger på mina frågor men egentligen har jag en egen terori, eftersom hon inte har något svar att argumentera med går jag på det jag själv tror och hittat i forskning osv, det brukar fungera väldigt bra, i många hänseenden faktiskt. Jag har både räddat mina djur på det sättet och lärt mig massor så det kommer jag verkligen fortsätta med, det är liksom en styrka jag har, även om den är jobbig för vissa då jag alltid vill kolla upp allt själv. 

Den här diabetesen ger mig egentligen mer än vad den tar med andra ord. Den är fruktansvärd och orättvis och gör att jag inte kan leva normalt längre (i alla fall minst under tiden som gravid), men jag besitter en större förståelse och har dessutom kommit över en jobbig rädsla tack vare den, att ta blodprover, dock har jag sprut-delen kvar, men ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag skulle klara av den delen med, naturligtvis skulle det vara jobbigt, men absolut inte omöjligt. 

Ingenting är omöjligt nämligen, inte om man vill. 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Vill egentligen inte gnälla!

Att vänta barn är absolut inte en lätt match, alla graviditeter är olika och jag förstår att jag inte är den enda i världen som får det kämpigt, samtidigt finns det de som har det både väldigt mycket sämre och även de som har det underbart! Oavsett vad har jag märkt att det är en resa utan dess like man får gå igen. 

Innan jag blev gravid hade jag en stor oro för själva förlossningen, att smärtan ska vara för jobbig för att klara av, att det blir komplikationer eller att barnet mår dåligt osv, det har vart en stor grund till att jag aldrig velat haft barn. Idag känner jag inte så utan är tillfreds med vad som kommas skall! 

Det är snarare nu som det börjar bli lite jobbigt, lite övermäktigt och lite kämpigt. Just nu växer magen så det knakar, lille hjärtat där inne härjar så det står härliga till, foglossningen gör sig påmind dagligen, tröttheten är maximal, blodsockret för högt, järnvärdet på gränsen och jag är helt slut som människa och blivande mamma. 

Imorgon får jag träffa diabetessköterska, kommer få ta prover och även ta hem grejer så jag får ta prover själv hemma, ett extra ultraljud för att kolla bebisens tillväxt och det är klart det känns tufft när allt inte är som det borde vara. Från kalasbra värden till dåliga på bara ett besök känns i hjärtat och tar ner en på jorden både psykiskt och fysiskt. 

Jag försöker tänka att det är trots allt bara 10 veckor kvar till beräknad födsel och att detta kommer såhär på slutet känns ändå bättre än att få slita med det från början. Oavsett vad som händer under vägen så kommer jag kämpa allt vad jag kan och göra vad som står i min makt för att klara av allt det här på bästa sätt. 

Men just nu är jag lite slut och aningen nere. Det är okej. 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Lägg dig inte i

Tror jag skrivit om det förut, om avundsjuka, om detta tillstånd som ibland drabbar oss, det är inte hälsosamt och tyder oftast på svag självkänsla och jagsvaghet som jag även skrivit om i förra inlägget. 


Vi har absolut ingenting med andra människors val av liv att göra, vi har oss själva och det räcker gott och väl, för det är väldigt lätt att inte se sina egna handlingar innan man dömer någon annans. Någon prioriterar bilar, andra djur, vissa alkohol och somliga mat, oavsett vad så är det deras beslut att ta och inte vårat, hur de gör för att klara det angår oss inte heller. 

Jag blir fruktansvärt irriterad att man ibland kan lägga så mycket fokus på andra människor att man glömmer bort sig själv.

Vi borde fokusera mer på oss själva, vilka vi är, vad vi vill med våra liv, hur vi vill vara mot andra och strunta i hur andra tycker om oss för vi trots allt inte lika, vi är alla olika och vi har olika värderingar men fortfarande samma värde som människor! 

Sluta döma och börja istället berömma! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Ett ljus i mörker

Ett mörker faller sakta över Forsbacka, det är höst nu och det är tider att krypa ner i soffan, tända alla ljuslyktor man har, släcka alla lampor, fylla upp koppen med vårt favoritthe och bara mysa massvis. 


Det är ikväll jag är lycklig för allt jag har i mitt liv och det är ikväll jag ser fram mot livet tillsammans med min älskade och vår familj som vi sakta men säkert bygger upp. När hösten är slut och vintern tagit vid är det snart dags för oss att bli ytterligare en till och det är med glädje och stolthet jag ser fram emot vad som kommas skall, varje dag skattar jag mig lycklig som kan bli gravid och som fått den här möjligheten tillsammans med mannen som får mitt hjärta att smälta hundra gånger om. 

Jag är lycklig, så himla lycklig! Visst är jag trött och sliten, lite utbränd och har svårt för stress men jag är utan att tveka lycklig och otroligt stolt över vart jag är idag. Jag är stolt över att vara älskad av någon jag älskar, jag är tacksam över att jag blir respekterad för mina tankar och värderingar och jag är väldigt, väldigt kär. 

För ett år sedan såg livet annorlunda ut, en stor stress och ett annat typ av mörker infann sig hos mig, en sort av olycklighet och hopplöshet jag inte kunde hitta mig själv i, men plötsligt blev det vinter och inte långt därefter skulle allt vända och jag hittade dig, mannen i mitt liv, du som fick mig att förstå hur jag skulle klara precis allt och du som fick mig trygg och säker igen. 

Plötsligt blev allt självklart och vi kunde äntligen få vår chans att bygga upp ett liv tillsammans och få vara lyckliga med varandra. 

Robban, jag är dig väldigt tacksam för allt du gör för mig, att du finns hos mig, stöttar mig, förstår mig och älskar mig för den jag är. Jag älskar dig, av hela mitt hjärta! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Till vårt ofödda barn

Ingen har någonsin valt att få komma till världen utan det är ett resultat av någon annans önskan, så är det även med dig lille vän där inne i magen. 


På många sätt är världen kall och hård och jag kan aldrig garantera att du inte någon gång blir mobbad, känner sorg, smärta, ångest, blir hjärtekrossad, utsatt för våld eller någon gång känner dig värdelös. Av dessa anledningar tycker jag det känns hemskt att vilja sätta ett barn till världen, att för vår egen skull göra ett liv av någon som inte valt det själv, men vem är jag att tänka negativt eller inte ta ansvar för mina handlingar? 

Du, lille bråkstake som just nu går bananas i min mage, du är så önskad och efterlängtad efter både mig, din pappa och så många fler runt oss, och även om jag inte kan lova dig en fantastisk värld där alla är snälla och krig inte finns så lovar jag att ta mitt ansvar som mamma till dig, jag och din pappa kommer ge dig alla verktyg vi kan för att på bästa sätt få dig att förstå att du är värdefull och älskad, precis så som du är, att du aldrig behöver ändra på dig för vad andra tycker, vi kommer hjälpa dig förstå vikten av ansvar, att göra vårt bästa för att du inte ska låta någon varken trampa på dig eller köra över dig, att din röst är värd lika mycket som alla andras och att du ska respektera andra människor för de personer de är och att du ska få känna kärlek och omtanke bra mycket mer än den kyla och elände som finns bland oss. 

Jag är stolt att få bli din mor, att få dela dig med mannen jag älskar för allt i världen, han som gör mig lycklig och trygg, som får mig att våga bära dig, föda dig och vara din mamma. Jag ska göra allt för att vara en god mamma och även om jag ibland är rädd för att misslyckas vet jag att jag aldrig ger upp för något jag älskar! 

Vi längtar efter dig, massvis! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Att falla för att få vara med

Grupptryck, jag vet egentligen inte om det är rätt ord men jag har svårt att hitta något som skulle kunna passa bättre in, dock är det en form av det jag tänkte jag ska skriva om ikväll, nämligen när man är rädd att inte bli accepterad så man väljer att strunta i sina egna känslor och värderingar för att få vara en del av en grupp, för att bli sedd och inte vara ensam, att följa med en grupp för att... ja, för att vadå egentligen? 


Jagsvaghet kallas det, att ha ett svagt jag, när man inte inser sitt eget värde, att oavsett om man har en åsikt eller känner en sak så vill man inte riktigt stå för den offentligt på grund av rädsla att andra ska döma, stöta bort eller att man själv bli utsatt för något man absolut inte vill. 

Så ska det givetvis inte behöva vara, men tyvärr är det så det ser ut. Samhället är fyllt av olika individer och om vi lärde oss att acceptera alla för hur de ser ut, deras tankar och deras sätt att vara så skulle inte detta behöva uppstå. Oftast handlar det om svaga människor som måste bilda grupper för att stå emot enstaka personer och oftast handlar det också om svaga människor som väljer att gå med i dessa grupper, vilket jag tycker är väldigt synd. För oavsett hur någon tycker eller tänker så  borde den personen få bli accepterad som en i gänget tycker jag. Jag tycker inte man ska behöva visa att man har exakt lika värderingar eller göra samma saker för att få bli en del av en gemenskap, för vad är det då för gemenskap egentligen?

Vi kan ta ett exempel där en person först hör av sig, berättar hur en grupp människor får denne att känna sig utanför och dessutom tycker att någon i gruppen beter sig illa, man pratar illa om personerna i fråga och man hyser någon form av agg mot deras sätt att bete sig mot andra samt en själv, vi pratar här om mobbning. När man sedan blir ensam kvar och inser att det aningen är att stå själv upp för hur man känner och tycker eller gå med gruppen som man innan tyckte illa om som det visar på hur mentaliteten egentligen ligger till, speciellt när man väljer att gå med i den grupp man tidigare tyckt betett sig illa för att göra exakt likadant. Hur sjukt är inte vårt att samhälle ska behöva gå till så att man gör såna saker för att själv få bli accepterad? Man är villig att gå över både lik och sig själv för att andra ska tycka om en! 

Är det inte bara bättre att hitta vänner som faktiskt accepterar oss för de vi är och älskar oss oavsett om vi tänker annorlunda eller tycker om pansarvagnar, blåbärsris och hästskit? 

Jag tycker vi gör så att vi låter alla vara som de vill så slipper sånt här uppstå, både i skolan, på arbetsplatsen eller vart som helst i vår vardag. Vi peppar andra människor istället för att sänka dom, de kommer vi alla mycket längre på! 

Ameeeeen! 





Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Sparkad!

Precis som jag skrev i förra inlägget så skulle det komma att straffa sig när man delar med sig av det som borde gömmas undan, men vad gör det när tanken ändå varit att ta sig bort, dock hade jag önskat att slippa skriva det som tillkommit efter mitt förra inlägg, men för mig är skriva en form av rehabilitering, så självklart ska det ut. 


Efter inlägget har jag blivit anklagad för brottsliga handlingar såsom förtal av vår "namnlöse" grupp människor i stallet, vi har blivit sparkade med en månads uppsägningstid och vi blev även utkastade från Facebook-gruppen för oss i stallet. 

Jag frågade vår stallägare igår angående bristande säkerhet i stallet med tanke på den takhöjd som inte stämmer överens med de mått som är enligt Jordbruksverket,  jag frågade i samma veva om jag kunde få våra kvitton för bägge hästarna från start till nu, svaret blev att jag var en jävla idiot som
Kunde fara åt helvete. 

Jag har även sagt att om man kan samlas alla det gäller, be om ursäkt till varandra samt dra ett sträck över allt så kommer jag att sluta kämpa emot på det här sättet; att skriva hur jag känner och uppfattar hela situationen. Ägaren ville ha en halv vecka på sig att prata med de "namnlösa" men de var inte intresserade av att lösa allt och gå vidare, utan vill istället fortsätta ha det så här, att vissa i stallet ska känna sig utfrysta och utanför. 

Sedan förra inlägget har ytterligare en person sagt upp sin stallplats efter att ha känt så här, hon blev inte välkomnad till stallet när hon kom, man ignorerade henne, dessutom hade hon ingen boxplats men blev lovad att få en av de två uteboxarna ifall den som har den andra inte skulle ha någon häst där, men då valde man att bryta det löftet och istället låta en annan person ha två boxar på en häst och hon blev helt utan igen. 

Samma person blev lovad ett skåp för hon inget hade längre efter Cizzos död, man sa då att "finns det något tomt får du ta det" men nu har man helt plötsligt beslutat att ta det ifrån henne och ge det till den nye som kommit. En person har kollat igenom skåpet och säger att hon kan ha sina saker i en påse, för man behöver inget skåp till det hon har där i. 

Hur välkommen känner man sig då och hur vuxet är beteendet när man kollar i andras skåp och personliga tillhörigheter, jag skäms, det är fruktansvärt att det ens ska hända. 

En annan som flyttat hade en häst i stallet också, den hästen gick tillsammans med vår Waldemar för en stund, tills ägaren kom till mig och var ledsen, hen berättade att någon i stallet sagt att hästen var vanvårdard till dennes tidigare ägare så att denne nu ville ta tillbaka hästen för att slakta den. Jag försökte peppa och säga att jag kan hjälpa till, ägaren till hästen var nämligen sjuk och någon annan i stallet hade lovat ta hand om hästen tills ägaren blev frisk. Jag sa att jag kunde hjälpa till att ta hand om hästen som absolut inte var vanvårdad utan hade daglig tillsyn, vatten, mat, borstning osv. Ägaren till den hästen orkade inte heller mer, så hästen skickades tillbaka till tidigare ägare och vad som hände hästen där kan vi bara gissa... 

Vad gäller takhöjderna har jag kollat med jurist i ämnet och tyvärr har jag utan vetskap stått i ett stall med för lågt i tak för vår ena häst, kanske för bägge, det återstår att se. 

Det känns fruktansvärt och hemskt att det är så här det ska behöva gå till i ett stall med vuxna människor. Vi som har häst vet hur mycket det intresset kostar oss och varför kan det inte bara få vara bra då och varför kan man inte bara vara vänliga och låta alla få vara med, känna sig delaktiga och inte prata illa bakom varandras ryggar. 

Ni var otroligt många som läste sist och det känns bra, då gör orden någon nytta för någon annan förutom mig själv och det känns viktigt att berätta att man ska våga stå upp för sig själv men även för de som kanske inte orkar eller vågar säga något själva, det är egentligen ingenting man ska straffas för eftersom det inte är något fel, men tyvärr så är det när grupptrycket sätter in. Det gäller att vara stark! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Vi har mobbing i stallet!

Det här är ett ämne man inte gärna talar om och jag gör man som jag gör nu, berättar hur verkligheten ligger till för alla att beskåda, då är man illa ute men vet ni vad, jag kommer inte att stoppas av det för jag kan ärligt inte se på när människor beter sig illa mot andra för att själv få må en gnutta bättre för en kort stund.


Jag hade varit omtyckt i stallet eftersom jag ordnade med mycket saker, evenemang såsom lucia samt grillkvällar åt oss, jag försökte göra så alla var nöjda och glada och hjälpa till så mycket som jag kunde, eftersom jag tyckte så mycket om alla, men den kärleken tog stopp i samband med att vi fick lov att avliva vår ena häst. 

Hemlighetsmakerierna började bland vissa i stallet för man ville nämligen ha dit en viss person och innan vi visste ordet av det så var vår inte ännu slaktade häst box bortlovad, det tisslades och det tassades, vi fick reda på det via Facebook att alla andra visste utom vi, vilket fick oss att både känna oss utanför och inte respekterade. Boxen fick hyras ut en vecka efter hans bortgång men var redan dagen efter vi gick ut med att han skulle slaktas om en vecka uthyrd. När detta uppdagades ville jag försäkra mig om vår hage, så jag fick lovord av markägaren/stallägaren om att ha den kvar. 

Jag skrev ett inlägg i vår gemensamma, privata facebookgrupp om att vi inte vill deltaga på något möte om hagar då vi redan blivit lovad att få ha vår kvar men redan där började man säga att det hade vi ingen rätt till osv. Jag stod på mig och hävdade vår rätt. Det blev ett jävla liv. 

Efter det kände jag mig helt lurad, först boxen till vår häst och sen hagen till den andre fast vi blev lovade. Jag skrev ytterligare ett inlägg om hur ledsen och besviken jag var över hur de andra betedde sig samt att jag inte vill hjälpa till att anordna saker i stallet längre på grund av detta samt att man även pratar skit och kallar varandra psykopater m.m bakom ryggen. 

Några "namnlösa" valde då att ingå i hemliga stallmöten där inte alla fick vara med, man viskade så andra inte fick höra och man beslutade saker bakom andras ryggar, bara några få med samma åsikter fick vara med, dom andra skulle uteslutas. Mig tog dom in och under strax en timmes tid fick jag höra vilken hemsk människa jag är, att jag gör allt för att förstöra att jag skapar dålig stämning och att jag betett mig illa. Det jag gjorde var att skriva öppet och ärligt min ställning på Facebook-gruppen våran att jag avsäger mig allt extra i stallet pga hur vissa personer betett sig. Dom tog visst åt sig. 

Så nu fortsätter det, man hälsar inte på varandra, hälsar bara sina egna välkomna till stallet, man pratar inte med alla och man har dessutom nämt ut sig själv till "stallchef" utan att alla fått vara med och bestämma och önska. 

Det är vissa som känner sig utanför i stallet, jag är numer en av dom men har valt det själv med tanke på att jag öppet klev åt sidan, men för den skull ska jag inte behöva utstå folks elakheter för att jag säger min åsikt offentligt, inte heller ska andra behöva drabbas och känna sig utanför samt bli dåligt bemötta av våra stallkompisar. 

Tänk er, vuxna människor med ett sånt här beteende, sen undrar man varför barn mobbar varandra.... Vi bör börja med oss själva, studera hur vi beter oss emot andra i vår omgivning, acceptera varandra samt vara snälla. En åsikt ska man ha och man ska inte mobbas för att man säger som man känner öppet! Aldrig, någonsin! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Skitveterinär!

Här är han, Waldemar, ardennern som varken borde ridas eller köras enligt veterinären på Evedensias Hästklinik i Gävle. 


Ett tungt år har passerat, ett år av hårt slit och arbete men framförallt ett år av hopp och ett år att växa med. Genom allt så har jag aldrig slutat tvivla på mig själv, på min känsla eller vad jag tror är rätt för djuret, vilket i detta fall varit Waldemar. 

Många såkallade hästmänniskor med starka åsikter har vi stött på, dom som inte trott oss och dom som tvivlat samt även veterinärer som inte velat som vi. Hade vi inte kämpat, Waldemar med vårt lilla team som stöttat hela vägen hade vi aldrig nått fram hela vägen hit och på ett år ha en häst som både går att köras och som dessutom har hovar som både är barfota och utan sprickor! 

Evedensia hästklinik i Gävle vill jag aldrig rekommendera till någon. Utan att lyssna ville de efter att jag sökt hjälp på grund av en hälta skära upp hans framhovar och gipsa dom, han skulle bli tvungen att stå inne på Box i veckor, olycklig. Sen skulle han skos för att hålla ihop hovarna. Aldrig sa jag och gissa om det skapade oss problem och sura miner, de såg även till att vår försäkring för Waldemar inte täcker hans hovar så vi fick stå för hela deras kalas själva (blir hans hovar skadade i framtiden har dom sett till att vi inte får någon hjälp av vår försäkring), de tvingade även mig efter att jag försökt avsluta vår kontakt med dom att en veterinär samt hovslagare skulle intyga att jag skötte Waldemars hovvård korrekt eftersom han hade hovar som var i sånt dåligt skick. Dom fick mig att framstå som om jag misskötte honom, trots att allt jag någonsin kämpat för är att rädda honom. Vi fick varken rida eller köra honom sa dom genom att bara titta på hans ytliga spricka på hoven han inte ens var halt i. Tusenlappar skulle dom ha och dom skulle skära upp hans fötter utan att ens kunna fastställa en diagnos. 

Evedensia kom ut en vecka senare för att kolla till honom trots att jag inte ville ha mer med dom att göra, när man såg att han var smärtfri och glad i sin hage möttes vi av ännu otrevligare veterinärer, som om de blev förbannade för att de faktiskt hade fel. Det var en solig dag dom kom ut, Waldemar och hans bästa hästkompis lekte i hagen när jag frågade samma veterinär "hur hade det känts i ditt hjärta när du tänker på att om jag gjorde som du ville så skulle han stå inne i boxen nu, ensam och ha ont?!" Inte ens ett svar lyckades jag få.

Aldrig har jag varit så glad över att jag inte ger mig, att jag lyssnar på mig själv och att jag är lyckligt lottad att hela tiden haft människor runt om som stöttat och gjort mig så otroligt stark i det här. 

Idag är han frisk, han mår bra, han har inga sprickor, han har inte opererat sina hovar utan vi har låtit dom läka och växa i sin takt samt att vi varje månad haft Marie Dahlén, vår hovvårdsspecialist för att verka samt undersöka hur hovarna ser ut. 

Idag är jag lycklig! Jag är stolt över mig själv! Evedensia hästklinik i Gävle ska få sig ett vykort från oss, vi önskar dom Glad sommar och hoppas av hela våra hjärtan att någon annan aldrig behöver mötas av deras hemskheter bara för att man tvivlar på deras ord och det visar sig vara sant. Att krypa till korset och visa att man gjort fel eller fattat fel beslut kostar ingenting förutom stolthet! 

Så, om du någonsin känner att din veterinär fattar fel beslut, stå på dig, hör med någon annan veterinär, läs på själv, för i en värld som denna fattas många felaktiga beslut och vi som djurägare har det största ansvaret och att helt lita på någon bara för att denne är yrkesman är tyvärr ingen god idé om man vill sitt djur det bästa. Stå på er, annars gör någon annan det! 


Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Väkommen, du har hittat till en 23-årig Hanna som bor utanför Gävle, jobbar med chark & kött, älskar fotografering och hundar men som samtidigt fightas med panikångest sen ett år tillbaka.

Det här är den mest ärliga versionen av mig som någonsin kommer finnas, det är här jag sätter ord på känslor, jobbiga stunder och min vardag, både i form av utkast och publicering.

Jag skriver om min panikångest öppet här i bloggen, det gör jag för att hjälpa mig själv igenom och förhoppningsvis kan jag hjälpa någon annan på vägen.
Hanna Skogsberg
RSS 2.0