Diabetes

Bland de värsta rädslor jag haft i livet är att få diabetes. Inte för vad det innebär egentligen utan för alla dessa stick i huden, blod och sprutor i magen, det har varit en fruktansvärd rädsla, allt det där.

Jag har en enorm fobi för sprutor, men de senaste åren har jag ändå jobbat en del med problemet, jag har låtit mig tagit blodprover i armvecket och även i fingrarna, anmält mig som blodgivare och även klarat det galant med mina fina blodvärden. Det är ändå jobbigt och jag kan inte förmå mig att förstå riktigt varför det ska vara så himla jobbigt... allt sitter ju psykiskt, därav borde det gå att jobba med på den psykiska nivån istället för att "tvinga" sig att fysiskt utsätta sig för det. Eller ja, kanske inte istället, utan jag tänker att man kanske lär börja att ta itu med den psykiska biten för att sen acceptera det faktum att det faktiskt inte är farligt även om man varit rädd. 

Varför är jag rädd? Hur ont gör det egentligen? Varför är det obehag? Hur skulle jag kunna känna istället? Hur kan jag bemöta det utan att vara rädd på bästa sätt? Hur tänker jag om något jag absolut inte är rädd för, kan jag använda den tanken? Hur kan jag resonera med mig själv om att övertyga min hjärna att det faktiskt inte behöver finnas rädsla? 

Innan har jag egentligen inte haft något behov att ta tag i det här problemet med tanke på att jag inte behöver mötas av det så ofta. Idag ser läget annorlunda ut, jag har fått diabetes till följd av graviditeten. Med stora förhoppningar försvinner den efteråt men här och nu existerar den och gör sig påmind hela dagarna. Insulinet slipper jag för stunden men det beror enbart på att jag håller mig till en strikt, stenhård och något sånär tråkig kost. 

Däremot behöver jag mäta sockret i blodet många gånger per dag, så många som åtta gånger för att hålla koll, det är för både min och bebisens skull. I början grät jag av oro för det här, det tog upp en stor del av mina tankar, det gör det idag med men inte med samma intensiva oro som jag kunde känna när jag skulle börja mäta sockret i mit eget blod. 

Innan har jag vart så fokuserad på det här med stickande och grejande att jag inte förstått vad hela grejen med diabetes egentligen handlar om, det som jag egentligen borde känt sorg över, jag menar att ta några stick i fingret eller en spruta ska väl egentligen inte behöva vara så farligt och jobbigt, det är dessutom överkomligt och man kan jobba på det. Däremot har jag aldrig tänkt på vilka begränsningar jag skulle komma att få vad gäller kosten. Att inte kunna fika det som för mig är gott med någon nära vän eller äta den mat man vill eller blir erbjuden för att kroppen inte klarar att ta hand om det efteråt vilket innebär komplikationer för framtiden. Det får man däremot ingenting gjort med, det är bara att acceptera, det är där rädslan borde ha legat.. 

Att ta extra insulin för att kunna äta mer "öppet" går ju givetvis, men det är inte den första och inte den bästa lösningen, utan kan även vara det som man blir ännu sjukare av.. diabetes är svårare än jag trodde, men absolut inte på det sättet jag trodde det skulle vara svårt. 

Jag som person har ju en förmåga av att vilja förstå allt jag möts av och är intresserad av så jag på absolut bästa sätt kan ta mig igenom det med mycket kunskap. Man kan även kalla det för en form av kontrollbehov faktiskt, men jag är sån som person och jag vill förstå och jag vill kunna påverka till det positiva för mig själv. I såna lägen litar jag inte alltid på andras kunskap för jag har lärt mig att många gånger stämmer det inte riktigt eller att jag själv har kommit på en bättre lösning, en bättre lösning för mig själv alltså, kanske inte för någon annan, men för mig. Jag dubbelkollar tex med diabetessköterskan om olika saker, hon har inte svar på många gånger på mina frågor men egentligen har jag en egen terori, eftersom hon inte har något svar att argumentera med går jag på det jag själv tror och hittat i forskning osv, det brukar fungera väldigt bra, i många hänseenden faktiskt. Jag har både räddat mina djur på det sättet och lärt mig massor så det kommer jag verkligen fortsätta med, det är liksom en styrka jag har, även om den är jobbig för vissa då jag alltid vill kolla upp allt själv. 

Den här diabetesen ger mig egentligen mer än vad den tar med andra ord. Den är fruktansvärd och orättvis och gör att jag inte kan leva normalt längre (i alla fall minst under tiden som gravid), men jag besitter en större förståelse och har dessutom kommit över en jobbig rädsla tack vare den, att ta blodprover, dock har jag sprut-delen kvar, men ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag skulle klara av den delen med, naturligtvis skulle det vara jobbigt, men absolut inte omöjligt. 

Ingenting är omöjligt nämligen, inte om man vill. 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Vill egentligen inte gnälla!

Att vänta barn är absolut inte en lätt match, alla graviditeter är olika och jag förstår att jag inte är den enda i världen som får det kämpigt, samtidigt finns det de som har det både väldigt mycket sämre och även de som har det underbart! Oavsett vad har jag märkt att det är en resa utan dess like man får gå igen. 

Innan jag blev gravid hade jag en stor oro för själva förlossningen, att smärtan ska vara för jobbig för att klara av, att det blir komplikationer eller att barnet mår dåligt osv, det har vart en stor grund till att jag aldrig velat haft barn. Idag känner jag inte så utan är tillfreds med vad som kommas skall! 

Det är snarare nu som det börjar bli lite jobbigt, lite övermäktigt och lite kämpigt. Just nu växer magen så det knakar, lille hjärtat där inne härjar så det står härliga till, foglossningen gör sig påmind dagligen, tröttheten är maximal, blodsockret för högt, järnvärdet på gränsen och jag är helt slut som människa och blivande mamma. 

Imorgon får jag träffa diabetessköterska, kommer få ta prover och även ta hem grejer så jag får ta prover själv hemma, ett extra ultraljud för att kolla bebisens tillväxt och det är klart det känns tufft när allt inte är som det borde vara. Från kalasbra värden till dåliga på bara ett besök känns i hjärtat och tar ner en på jorden både psykiskt och fysiskt. 

Jag försöker tänka att det är trots allt bara 10 veckor kvar till beräknad födsel och att detta kommer såhär på slutet känns ändå bättre än att få slita med det från början. Oavsett vad som händer under vägen så kommer jag kämpa allt vad jag kan och göra vad som står i min makt för att klara av allt det här på bästa sätt. 

Men just nu är jag lite slut och aningen nere. Det är okej. 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Lögner och svek

Två av mina vänner har rykt under det närmsta halvåret, två av de som jag trodde var mina närmsta vänner, men tyvärr så måste man ibland säga upp relationer när man själv mår dåligt i dom, när dom tär på en och man känner att man inte får samma gensvar tillbaka som man ger. Det kan vara med all rätt eller så kan det vara så att den andra personer känner precis tvärt om, oavsett så är det ingen fungerande relation och den bör brytas för att alla ska kunna få gå vidare och må bra. 


Dock har bägge relationerna inneburit att den andre personen spridit ut falska saker om mig som inte alls stämmer, den ena att jag ska ha avlivat vår gamla Wenja på 14 år för att kunna köpa en ny hund (vilket är konstigt då hon både var både gammal och sjuk, dessutom har jag haft fler hundar förr, så varför skulle jag inte kunna ha det nu?!) den andra säger att jag och Robban säljer en halt häst (för att hästen tidigare varit halt på grund av skada i hagen betyder väl inte  det att man säljer en halt häst?!) den personen som spridit detta har även vart med honom när han skadade sig samt att både hovslagare och veterinärer säger samma sak.

Det sårar mitt hjärta att människor man stått nära väljer att gå den här vägen, att välja att såra någon för att man själv kanske känner sig ensam och bortvald. Men när resultatet av en avslutad vänskap gör detta förstår man att man valt helt rätt och riktigt, för det finns inga fina vänner i världen som säger såna här saker om någon, som vrider sanningar och försöker trycka ner andra människor. Det är av samma anledning jag valt att inte ha dessa i mitt liv, för det genererar bara drama och elakheter. 

Ikväll blev det nog för mig. Nu blev jag så fruktansvärt ledsen och irriterad över hur man får lov att bete sig mot andra, vad ska andra tro egentligen när de får reda på sanningen? När de får reda på att det är bara lögner dessa personer sprider, hur trovärdiga kommer de att vara i sina relationer då? 

Usch, jag är sårad och ledsen, jag är ändå glad att jag vart modig nog att valt bort detta ur mitt liv och jag är stolt som inte behöver ljuga om andra för att själv få må bra. 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Lägg dig inte i

Tror jag skrivit om det förut, om avundsjuka, om detta tillstånd som ibland drabbar oss, det är inte hälsosamt och tyder oftast på svag självkänsla och jagsvaghet som jag även skrivit om i förra inlägget. 


Vi har absolut ingenting med andra människors val av liv att göra, vi har oss själva och det räcker gott och väl, för det är väldigt lätt att inte se sina egna handlingar innan man dömer någon annans. Någon prioriterar bilar, andra djur, vissa alkohol och somliga mat, oavsett vad så är det deras beslut att ta och inte vårat, hur de gör för att klara det angår oss inte heller. 

Jag blir fruktansvärt irriterad att man ibland kan lägga så mycket fokus på andra människor att man glömmer bort sig själv.

Vi borde fokusera mer på oss själva, vilka vi är, vad vi vill med våra liv, hur vi vill vara mot andra och strunta i hur andra tycker om oss för vi trots allt inte lika, vi är alla olika och vi har olika värderingar men fortfarande samma värde som människor! 

Sluta döma och börja istället berömma! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Ett ljus i mörker

Ett mörker faller sakta över Forsbacka, det är höst nu och det är tider att krypa ner i soffan, tända alla ljuslyktor man har, släcka alla lampor, fylla upp koppen med vårt favoritthe och bara mysa massvis. 


Det är ikväll jag är lycklig för allt jag har i mitt liv och det är ikväll jag ser fram mot livet tillsammans med min älskade och vår familj som vi sakta men säkert bygger upp. När hösten är slut och vintern tagit vid är det snart dags för oss att bli ytterligare en till och det är med glädje och stolthet jag ser fram emot vad som kommas skall, varje dag skattar jag mig lycklig som kan bli gravid och som fått den här möjligheten tillsammans med mannen som får mitt hjärta att smälta hundra gånger om. 

Jag är lycklig, så himla lycklig! Visst är jag trött och sliten, lite utbränd och har svårt för stress men jag är utan att tveka lycklig och otroligt stolt över vart jag är idag. Jag är stolt över att vara älskad av någon jag älskar, jag är tacksam över att jag blir respekterad för mina tankar och värderingar och jag är väldigt, väldigt kär. 

För ett år sedan såg livet annorlunda ut, en stor stress och ett annat typ av mörker infann sig hos mig, en sort av olycklighet och hopplöshet jag inte kunde hitta mig själv i, men plötsligt blev det vinter och inte långt därefter skulle allt vända och jag hittade dig, mannen i mitt liv, du som fick mig att förstå hur jag skulle klara precis allt och du som fick mig trygg och säker igen. 

Plötsligt blev allt självklart och vi kunde äntligen få vår chans att bygga upp ett liv tillsammans och få vara lyckliga med varandra. 

Robban, jag är dig väldigt tacksam för allt du gör för mig, att du finns hos mig, stöttar mig, förstår mig och älskar mig för den jag är. Jag älskar dig, av hela mitt hjärta! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Till vårt ofödda barn

Ingen har någonsin valt att få komma till världen utan det är ett resultat av någon annans önskan, så är det även med dig lille vän där inne i magen. 


På många sätt är världen kall och hård och jag kan aldrig garantera att du inte någon gång blir mobbad, känner sorg, smärta, ångest, blir hjärtekrossad, utsatt för våld eller någon gång känner dig värdelös. Av dessa anledningar tycker jag det känns hemskt att vilja sätta ett barn till världen, att för vår egen skull göra ett liv av någon som inte valt det själv, men vem är jag att tänka negativt eller inte ta ansvar för mina handlingar? 

Du, lille bråkstake som just nu går bananas i min mage, du är så önskad och efterlängtad efter både mig, din pappa och så många fler runt oss, och även om jag inte kan lova dig en fantastisk värld där alla är snälla och krig inte finns så lovar jag att ta mitt ansvar som mamma till dig, jag och din pappa kommer ge dig alla verktyg vi kan för att på bästa sätt få dig att förstå att du är värdefull och älskad, precis så som du är, att du aldrig behöver ändra på dig för vad andra tycker, vi kommer hjälpa dig förstå vikten av ansvar, att göra vårt bästa för att du inte ska låta någon varken trampa på dig eller köra över dig, att din röst är värd lika mycket som alla andras och att du ska respektera andra människor för de personer de är och att du ska få känna kärlek och omtanke bra mycket mer än den kyla och elände som finns bland oss. 

Jag är stolt att få bli din mor, att få dela dig med mannen jag älskar för allt i världen, han som gör mig lycklig och trygg, som får mig att våga bära dig, föda dig och vara din mamma. Jag ska göra allt för att vara en god mamma och även om jag ibland är rädd för att misslyckas vet jag att jag aldrig ger upp för något jag älskar! 

Vi längtar efter dig, massvis! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Att falla för att få vara med

Grupptryck, jag vet egentligen inte om det är rätt ord men jag har svårt att hitta något som skulle kunna passa bättre in, dock är det en form av det jag tänkte jag ska skriva om ikväll, nämligen när man är rädd att inte bli accepterad så man väljer att strunta i sina egna känslor och värderingar för att få vara en del av en grupp, för att bli sedd och inte vara ensam, att följa med en grupp för att... ja, för att vadå egentligen? 


Jagsvaghet kallas det, att ha ett svagt jag, när man inte inser sitt eget värde, att oavsett om man har en åsikt eller känner en sak så vill man inte riktigt stå för den offentligt på grund av rädsla att andra ska döma, stöta bort eller att man själv bli utsatt för något man absolut inte vill. 

Så ska det givetvis inte behöva vara, men tyvärr är det så det ser ut. Samhället är fyllt av olika individer och om vi lärde oss att acceptera alla för hur de ser ut, deras tankar och deras sätt att vara så skulle inte detta behöva uppstå. Oftast handlar det om svaga människor som måste bilda grupper för att stå emot enstaka personer och oftast handlar det också om svaga människor som väljer att gå med i dessa grupper, vilket jag tycker är väldigt synd. För oavsett hur någon tycker eller tänker så  borde den personen få bli accepterad som en i gänget tycker jag. Jag tycker inte man ska behöva visa att man har exakt lika värderingar eller göra samma saker för att få bli en del av en gemenskap, för vad är det då för gemenskap egentligen?

Vi kan ta ett exempel där en person först hör av sig, berättar hur en grupp människor får denne att känna sig utanför och dessutom tycker att någon i gruppen beter sig illa, man pratar illa om personerna i fråga och man hyser någon form av agg mot deras sätt att bete sig mot andra samt en själv, vi pratar här om mobbning. När man sedan blir ensam kvar och inser att det aningen är att stå själv upp för hur man känner och tycker eller gå med gruppen som man innan tyckte illa om som det visar på hur mentaliteten egentligen ligger till, speciellt när man väljer att gå med i den grupp man tidigare tyckt betett sig illa för att göra exakt likadant. Hur sjukt är inte vårt att samhälle ska behöva gå till så att man gör såna saker för att själv få bli accepterad? Man är villig att gå över både lik och sig själv för att andra ska tycka om en! 

Är det inte bara bättre att hitta vänner som faktiskt accepterar oss för de vi är och älskar oss oavsett om vi tänker annorlunda eller tycker om pansarvagnar, blåbärsris och hästskit? 

Jag tycker vi gör så att vi låter alla vara som de vill så slipper sånt här uppstå, både i skolan, på arbetsplatsen eller vart som helst i vår vardag. Vi peppar andra människor istället för att sänka dom, de kommer vi alla mycket längre på! 

Ameeeeen! 





Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Sparkad!

Precis som jag skrev i förra inlägget så skulle det komma att straffa sig när man delar med sig av det som borde gömmas undan, men vad gör det när tanken ändå varit att ta sig bort, dock hade jag önskat att slippa skriva det som tillkommit efter mitt förra inlägg, men för mig är skriva en form av rehabilitering, så självklart ska det ut. 


Efter inlägget har jag blivit anklagad för brottsliga handlingar såsom förtal av vår "namnlöse" grupp människor i stallet, vi har blivit sparkade med en månads uppsägningstid och vi blev även utkastade från Facebook-gruppen för oss i stallet. 

Jag frågade vår stallägare igår angående bristande säkerhet i stallet med tanke på den takhöjd som inte stämmer överens med de mått som är enligt Jordbruksverket,  jag frågade i samma veva om jag kunde få våra kvitton för bägge hästarna från start till nu, svaret blev att jag var en jävla idiot som
Kunde fara åt helvete. 

Jag har även sagt att om man kan samlas alla det gäller, be om ursäkt till varandra samt dra ett sträck över allt så kommer jag att sluta kämpa emot på det här sättet; att skriva hur jag känner och uppfattar hela situationen. Ägaren ville ha en halv vecka på sig att prata med de "namnlösa" men de var inte intresserade av att lösa allt och gå vidare, utan vill istället fortsätta ha det så här, att vissa i stallet ska känna sig utfrysta och utanför. 

Sedan förra inlägget har ytterligare en person sagt upp sin stallplats efter att ha känt så här, hon blev inte välkomnad till stallet när hon kom, man ignorerade henne, dessutom hade hon ingen boxplats men blev lovad att få en av de två uteboxarna ifall den som har den andra inte skulle ha någon häst där, men då valde man att bryta det löftet och istället låta en annan person ha två boxar på en häst och hon blev helt utan igen. 

Samma person blev lovad ett skåp för hon inget hade längre efter Cizzos död, man sa då att "finns det något tomt får du ta det" men nu har man helt plötsligt beslutat att ta det ifrån henne och ge det till den nye som kommit. En person har kollat igenom skåpet och säger att hon kan ha sina saker i en påse, för man behöver inget skåp till det hon har där i. 

Hur välkommen känner man sig då och hur vuxet är beteendet när man kollar i andras skåp och personliga tillhörigheter, jag skäms, det är fruktansvärt att det ens ska hända. 

En annan som flyttat hade en häst i stallet också, den hästen gick tillsammans med vår Waldemar för en stund, tills ägaren kom till mig och var ledsen, hen berättade att någon i stallet sagt att hästen var vanvårdard till dennes tidigare ägare så att denne nu ville ta tillbaka hästen för att slakta den. Jag försökte peppa och säga att jag kan hjälpa till, ägaren till hästen var nämligen sjuk och någon annan i stallet hade lovat ta hand om hästen tills ägaren blev frisk. Jag sa att jag kunde hjälpa till att ta hand om hästen som absolut inte var vanvårdad utan hade daglig tillsyn, vatten, mat, borstning osv. Ägaren till den hästen orkade inte heller mer, så hästen skickades tillbaka till tidigare ägare och vad som hände hästen där kan vi bara gissa... 

Vad gäller takhöjderna har jag kollat med jurist i ämnet och tyvärr har jag utan vetskap stått i ett stall med för lågt i tak för vår ena häst, kanske för bägge, det återstår att se. 

Det känns fruktansvärt och hemskt att det är så här det ska behöva gå till i ett stall med vuxna människor. Vi som har häst vet hur mycket det intresset kostar oss och varför kan det inte bara få vara bra då och varför kan man inte bara vara vänliga och låta alla få vara med, känna sig delaktiga och inte prata illa bakom varandras ryggar. 

Ni var otroligt många som läste sist och det känns bra, då gör orden någon nytta för någon annan förutom mig själv och det känns viktigt att berätta att man ska våga stå upp för sig själv men även för de som kanske inte orkar eller vågar säga något själva, det är egentligen ingenting man ska straffas för eftersom det inte är något fel, men tyvärr så är det när grupptrycket sätter in. Det gäller att vara stark! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Vi har mobbing i stallet!

Det här är ett ämne man inte gärna talar om och jag gör man som jag gör nu, berättar hur verkligheten ligger till för alla att beskåda, då är man illa ute men vet ni vad, jag kommer inte att stoppas av det för jag kan ärligt inte se på när människor beter sig illa mot andra för att själv få må en gnutta bättre för en kort stund.


Jag hade varit omtyckt i stallet eftersom jag ordnade med mycket saker, evenemang såsom lucia samt grillkvällar åt oss, jag försökte göra så alla var nöjda och glada och hjälpa till så mycket som jag kunde, eftersom jag tyckte så mycket om alla, men den kärleken tog stopp i samband med att vi fick lov att avliva vår ena häst. 

Hemlighetsmakerierna började bland vissa i stallet för man ville nämligen ha dit en viss person och innan vi visste ordet av det så var vår inte ännu slaktade häst box bortlovad, det tisslades och det tassades, vi fick reda på det via Facebook att alla andra visste utom vi, vilket fick oss att både känna oss utanför och inte respekterade. Boxen fick hyras ut en vecka efter hans bortgång men var redan dagen efter vi gick ut med att han skulle slaktas om en vecka uthyrd. När detta uppdagades ville jag försäkra mig om vår hage, så jag fick lovord av markägaren/stallägaren om att ha den kvar. 

Jag skrev ett inlägg i vår gemensamma, privata facebookgrupp om att vi inte vill deltaga på något möte om hagar då vi redan blivit lovad att få ha vår kvar men redan där började man säga att det hade vi ingen rätt till osv. Jag stod på mig och hävdade vår rätt. Det blev ett jävla liv. 

Efter det kände jag mig helt lurad, först boxen till vår häst och sen hagen till den andre fast vi blev lovade. Jag skrev ytterligare ett inlägg om hur ledsen och besviken jag var över hur de andra betedde sig samt att jag inte vill hjälpa till att anordna saker i stallet längre på grund av detta samt att man även pratar skit och kallar varandra psykopater m.m bakom ryggen. 

Några "namnlösa" valde då att ingå i hemliga stallmöten där inte alla fick vara med, man viskade så andra inte fick höra och man beslutade saker bakom andras ryggar, bara några få med samma åsikter fick vara med, dom andra skulle uteslutas. Mig tog dom in och under strax en timmes tid fick jag höra vilken hemsk människa jag är, att jag gör allt för att förstöra att jag skapar dålig stämning och att jag betett mig illa. Det jag gjorde var att skriva öppet och ärligt min ställning på Facebook-gruppen våran att jag avsäger mig allt extra i stallet pga hur vissa personer betett sig. Dom tog visst åt sig. 

Så nu fortsätter det, man hälsar inte på varandra, hälsar bara sina egna välkomna till stallet, man pratar inte med alla och man har dessutom nämt ut sig själv till "stallchef" utan att alla fått vara med och bestämma och önska. 

Det är vissa som känner sig utanför i stallet, jag är numer en av dom men har valt det själv med tanke på att jag öppet klev åt sidan, men för den skull ska jag inte behöva utstå folks elakheter för att jag säger min åsikt offentligt, inte heller ska andra behöva drabbas och känna sig utanför samt bli dåligt bemötta av våra stallkompisar. 

Tänk er, vuxna människor med ett sånt här beteende, sen undrar man varför barn mobbar varandra.... Vi bör börja med oss själva, studera hur vi beter oss emot andra i vår omgivning, acceptera varandra samt vara snälla. En åsikt ska man ha och man ska inte mobbas för att man säger som man känner öppet! Aldrig, någonsin! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Skitveterinär!

Här är han, Waldemar, ardennern som varken borde ridas eller köras enligt veterinären på Evedensias Hästklinik i Gävle. 


Ett tungt år har passerat, ett år av hårt slit och arbete men framförallt ett år av hopp och ett år att växa med. Genom allt så har jag aldrig slutat tvivla på mig själv, på min känsla eller vad jag tror är rätt för djuret, vilket i detta fall varit Waldemar. 

Många såkallade hästmänniskor med starka åsikter har vi stött på, dom som inte trott oss och dom som tvivlat samt även veterinärer som inte velat som vi. Hade vi inte kämpat, Waldemar med vårt lilla team som stöttat hela vägen hade vi aldrig nått fram hela vägen hit och på ett år ha en häst som både går att köras och som dessutom har hovar som både är barfota och utan sprickor! 

Evedensia hästklinik i Gävle vill jag aldrig rekommendera till någon. Utan att lyssna ville de efter att jag sökt hjälp på grund av en hälta skära upp hans framhovar och gipsa dom, han skulle bli tvungen att stå inne på Box i veckor, olycklig. Sen skulle han skos för att hålla ihop hovarna. Aldrig sa jag och gissa om det skapade oss problem och sura miner, de såg även till att vår försäkring för Waldemar inte täcker hans hovar så vi fick stå för hela deras kalas själva (blir hans hovar skadade i framtiden har dom sett till att vi inte får någon hjälp av vår försäkring), de tvingade även mig efter att jag försökt avsluta vår kontakt med dom att en veterinär samt hovslagare skulle intyga att jag skötte Waldemars hovvård korrekt eftersom han hade hovar som var i sånt dåligt skick. Dom fick mig att framstå som om jag misskötte honom, trots att allt jag någonsin kämpat för är att rädda honom. Vi fick varken rida eller köra honom sa dom genom att bara titta på hans ytliga spricka på hoven han inte ens var halt i. Tusenlappar skulle dom ha och dom skulle skära upp hans fötter utan att ens kunna fastställa en diagnos. 

Evedensia kom ut en vecka senare för att kolla till honom trots att jag inte ville ha mer med dom att göra, när man såg att han var smärtfri och glad i sin hage möttes vi av ännu otrevligare veterinärer, som om de blev förbannade för att de faktiskt hade fel. Det var en solig dag dom kom ut, Waldemar och hans bästa hästkompis lekte i hagen när jag frågade samma veterinär "hur hade det känts i ditt hjärta när du tänker på att om jag gjorde som du ville så skulle han stå inne i boxen nu, ensam och ha ont?!" Inte ens ett svar lyckades jag få.

Aldrig har jag varit så glad över att jag inte ger mig, att jag lyssnar på mig själv och att jag är lyckligt lottad att hela tiden haft människor runt om som stöttat och gjort mig så otroligt stark i det här. 

Idag är han frisk, han mår bra, han har inga sprickor, han har inte opererat sina hovar utan vi har låtit dom läka och växa i sin takt samt att vi varje månad haft Marie Dahlén, vår hovvårdsspecialist för att verka samt undersöka hur hovarna ser ut. 

Idag är jag lycklig! Jag är stolt över mig själv! Evedensia hästklinik i Gävle ska få sig ett vykort från oss, vi önskar dom Glad sommar och hoppas av hela våra hjärtan att någon annan aldrig behöver mötas av deras hemskheter bara för att man tvivlar på deras ord och det visar sig vara sant. Att krypa till korset och visa att man gjort fel eller fattat fel beslut kostar ingenting förutom stolthet! 

Så, om du någonsin känner att din veterinär fattar fel beslut, stå på dig, hör med någon annan veterinär, läs på själv, för i en värld som denna fattas många felaktiga beslut och vi som djurägare har det största ansvaret och att helt lita på någon bara för att denne är yrkesman är tyvärr ingen god idé om man vill sitt djur det bästa. Stå på er, annars gör någon annan det! 


Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Vi behöver inte elakhet!

Det är en fantastisk känsla att känna sig stark och fri, jag har blivit bättre nu och med bättre så menar jag på att inte acceptera att man behandlar varken mig eller andra människor respektlöst, att jag inte accepterar att man fryser ut andra människor, att man inte tar andras åsikter och känslor för givet. 


Vi vet bara säkert att vi lever en gång och varför ska vi beblanda oss med andra människor som inte har samma värderingar vad gäller samspel och relationer som oss själva? Varför ska vi för allt i världen passa in och anpassa oss efter den som äger den starkaste rösten? 

Jag har blivit tuffare nu, mycket tuffare och jag kan gott förstå varför jag inte mått helt okej de senaste åren, jag har låtit de personer som jag haft i vardagen burit sig illa åt, sagt saker som sårat och jag har tillåtit drama i mitt liv. Det är tråkigt och synd, jag har alltid respekterat alla oavsett om de personerna inte alltid varit särskilt snäll mot mig eller tyckt annorlunda, jag har tänkt att det inte ska få förstöra vår relation, att jag måste bara härdas. Men NEJ! Inte längre, inte mer! Mina känslor ska inte tryckas undan för att andra människor ska trampa på mig för att själv nå till något bättre, man gör inte så! 

Jag har massor med människor runt om i mitt liv, unga som gamla som betyder massor för mig och varför ska jag då behöva ha några till som hugger mig i ryggen när jag redan är svag och orkeslös? Jag behöver er som lyfter andra människor, som ser andra för dom de är och som finns i ur och skur med ett lyssnande öra och ett gott råd. Det är också bara er som jag finns för, det är er jag vill ge av min tid, för det är ni värda! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Att ge upp någon

Aldrig kunde jag tro att det skulle bli sån stor omställning och prövning på många vis att släppa in en helt ny person att dela livet och vardagen med, samtidigt kunde jag inte heller förstå hur stor kärlek, omtanke och respekt jag skulle få med på köpet. 


Alla människor är olika, vi har olika saker i vår historia som påverkar hur vi är och för två vuxna, till synes färdiga individer kan det faktiskt vara svårt att gå ihop och man ska hela tiden anpassa sig efter varandra och man förväntas förstå det mesta som försiggår i varandras huvud utan att ord ens uttalats och man vågar kanske inte riktigt visa vem man egentligen är från början av förhållandet, besvikelse och frågetecken uppstår och man förstår egentligen inte varför man inte går ihop utan kanske drar en enkel slutsats att det är fel på mig själv, den andre eller att "vi är helt enkelt för olika". Egentligen kanske det bara handlar om att våga respektera varandra, våga öppna oss och att ge varandra möjlighet att finnas där för oss. 

Jag har själv haft en tuff start det här året, eller ja, start och start, vi står ju ändå i sluttampen på första halvleken i skrivandes stund. 

Jag har mitt upp i allt det tuffa funnit min kärlek och trygghet till livet i Robert, han har verkligen gjort stor inverkan på min vardag och jag behöver inte längre vara ensam i att kämpa och jag behöver aldrig någonsin känna att jag inte klarar mig. Robban är en person jag verkligen ser upp till, som jag värderar mer än jag egentligen kan förstå och som får mig att förstå hur älskad och behövd jag är och trots att vi på många sätt är olika så accepterar och respekterar vi varandra och ser oss för dom vi faktiskt är. Jag är glad att jag har honom, jag är lycklig som får skratta så mycket och jag är trygg som har honom att luta emot när det är tungt i vardagen. Ingen människa har tidigare gjort ett sånt stort intryck på mig och dessutom visat sig så stark och det är något som jag försöker lära mig av. 

Varenda liten enstaka jobbig sak har varit värt allt, för dig, Robert älskar jag och dig kommer jag att finnas för och jag kommer för allt i världen ge dig all trygghet du kan få! Tack för att du finns i mitt liv, jag är tacksam! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Lik i garderoben!

Ett bagage har vi alla, det kan vara något vi skäms över att vi gjort eller varit med om, något vi tystar ner för att andra inte ska döma oss eller inte acceptera oss, att vi ska vara mindre värda på grund av vårt förflutna helt enkelt. 


Till saken hör den att vi alla begår ju faktiskt  misstag, vi gör saker vi ångrar för resten av livet och vi sårar människor som står oss nära men det betyder inte för den skull att vi är värdelösa personer.. Det är faktiskt så att jag imponeras av människor som kan erkänna för sig själv att något inte var bra, som tar till sig hjälp och som vill förändra sitt tankemönster och sina handlingar. 

Vi blir aldrig färdiga i vår utveckling, det finns alltid mer att lära, vi kommer alltid göra fler dumheter, vi kommer alltid såra någon utan att egentligen vilja det men vi måste för att vara lyckliga förlåta oss själva, acceptera att vi gjort något som är dumt och förändra det framtidsmässigt. Om vi inte klarar att förändra oss själva så måste vi våga be om hjälp och våga prata om det som är jobbigt.

Det finns ingen anledning att vara rädd för att berätta eller visa vem man en gång har varit, den personen som inte kan acceptera det eller klarar av det kommer heller inte vara en person kommer kunna stötta dig till det bättre och så är det rent av för att hon eller han redan har dömt dig och satt en stämpel på dig, den personen bär troligen själv på ett lite sämre självförtroende och har då inte makten att hjälpa dig bli starkare. 

En sund person förstår att vi är inte det vi gjort eller tänkt tidigare utan det vi har för avsikt att göra från och med nu och framåt. 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Mina svagheter

Precis som alla andra människor har jag bättre men kanske minst lika ofta sämre sidor, sidor som andra kanske inte tycker så mycket om eller sidor jag inte själv vet om kan orsaka problem för mig själv eller andra. Oavsett hur läget ser ut så kommer det alltid vara så, jag kommer alltid göra eller vara någon som den ena tycker om men som den andra hatar, någonstans gäller det att acceptera sina svagheter, jobba med dom om man SJÄLV anser att det är jobbigt men i annat fall så kan också våra svagheter faktiskt vara våra styrkor. 


Att vara konflikträdd och inte våga stå för sin åsikt kan vid en första anblick vara en sämre sida, likaväl så är det dåligt att med "för stort" engagemang uttrycka sin egen vilja. Gränsen för vad som är bra är alltså väldigt fin och vi alla ska helst vara "lagom". 

Jag hatar lagom. Sånt som ska tryckas in i en ruta eller vara på ett visst sätt tycker jag inte om, det blir liksom för enkelt och oäkta. Den där konflikträdda personen som aldrig kan stå upp för sig själv kanske gör bäst i att bara backa undan, för vad händer egentligen om han faktiskt skulle ta konflikter eller vilja vara den som till vilket pris som helst gör allt för att få sin röst hörd och får sin vilja igenom? Kanske är det just en styrka, för i en grupp med människor behöver vi olikheter, vi behöver han som är konflikträdd och backar också, han är kanske den som iaktar och sammanfattar det som alla andra missat i diskussionens hetta, det kanske helt enkelt blev hans styrka att vara konflikträdd. 

Vi har en förmåga att döma andra människor utifrån hur vi själva är och skulle reagera i situiationer men jag skulle vilja att vi försöker känna lite mer för andra, försöka tänka oss in i deras situion innan vi dömer att "sådär kan man inte göra" eller "sådär kan man inte reagera" för hur det än är så gör vi alltid det vi tror är rätt och det vi känner oss trygga med. Det är när vi själva anser att något av det vi gör känns fel eller jobbigt som vi har anledning att ändra beteende, kanske gör vi något som får vad vi anser är dåliga konsekvenser och då måste vi naturligtvis handla annorlunda ifall vi vill ha förändring eller inte är nöjd med resultatet av våra handlingar. 

Så, när någon gör på ett visst sätt eller agerar utifrån vad vi anser vara fel sätt att göra på kanske vi behöver stanna upp och reflektera  över varför den här personen gjorde så och istället fråga (men utan att döma) varför han tänkte så,  då kan vi själva ska få en klarare bild av hur andra kan se på samma situation med andra ögon och jag tänker att det öppnar även dörrar till att tänka mer kreativt och problemlösande och framförallt så respekterar och älskar vi varandras olikheter och styrkor mer! 





Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Kan du vara stolt?

Kan man på riktigt vara stolt när man ser tillbaka på sitt liv och inser att det gått ut på att vara bättre än de personer som man har runt om sig? Att man medvetet försökt såra eller trycka ner en annan människa för att få sig själv att verka bättre och mer värdefull? 


Människor är på så många sätt fina och underbara, men somliga förvånar mig, sårar mig och skadar min bild på mänskligheten. Vart är vi egentligen på väg?

Jag skäms så fruktansvärt mycket över att vara människa ibland, jag skäms över att behöva förstå att den som stod närmast är också den som vill hugga dig i ryggen eftersom hen tror att hens värde är grundat på ditt, som om det är viktigt att vara bättre. Det är himla sjukt, det är känslokallt, det är egoistiskt, det är vansinne och jag hatar det. 

Mitt liv är mitt, valen jag gör är mina egna, låt oss alla vara dom vi själva vill vara och tillåt dig själv att vara precis som du är! Andras åsikter är bara tomma åsikter och ett tecken på att någon har för lite att göra om dagarna. 

Gissa hur långt det faktiskt går att komma om man omvandlar all energi från andra till sig själv istället, strunta i andras liv och specialisera dig på ditt eget, det vinner du massor på! 

Hanna Rebecka Madelaine Skogsberg

Väkommen, du har hittat till en 23-årig Hanna som bor utanför Gävle, jobbar med chark & kött, älskar fotografering och hundar men som samtidigt fightas med panikångest sen ett år tillbaka.

Det här är den mest ärliga versionen av mig som någonsin kommer finnas, det är här jag sätter ord på känslor, jobbiga stunder och min vardag, både i form av utkast och publicering.

Jag skriver om min panikångest öppet här i bloggen, det gör jag för att hjälpa mig själv igenom och förhoppningsvis kan jag hjälpa någon annan på vägen.
Hanna Skogsberg
RSS 2.0